Akseli Gallen-Kallela – Klassturism eller möten mellan människor? 

SEPTEMBER 2023

Hur ser den finska människan ut? Man ville på 1800-talet snarligen få ett svar på den här frågan. Då byggde man upp den finska nationella identiteten med hjälp av konsten. Bland det oenhetliga folket måste hittas en modell av en äkta och ursprunglig finländare. En sådan blev utvald bland allmogen i det inre Finland vars liv och livskrets konstnären Akseli Gallen-Kallela (1865–1931) reste för att bekanta sig med.  

Gallen-Kallela (vid den tiden ännu Axel Gallén) villa avbilda folket i deras äkta miljö och sökte för sitt mål ett passande ödemarkstorp i Keuru i december 1886. Ett sådant hittades vid stranden av sjön Huhkojärvi, Ekola torp, i vilket konstnären blev och jobbade över vintern. I Ekola bodde en familj på åtta personer vars medlemmar i tur och ordning stod som modell för Gallen-Kallela.  

I målningen Allmogelif (1887) som beskriver Ekola torp smörjer husbonden Eerikki sina stövlar medan brasans röda ljus glöder. Vinterns kalla ljus silar in från fönstret på flickan som sitter och spinner invid. En ung man står på torpets golv och mäter flickan med sin blick. Flickans far sitter med ryggen mot och uppmärksammar inte vilken sorts kommunikation som pågår bakom honom. Gallen-Kallela själv beskriver på ett rakt sätt målningen i ett brev till sin konstnärskollega: ”lite längre bort står en man och ser ut att tycka att hon ser begärlig ut”. 

Allmogelif kom på våren 1888 in för presentation på den uppskattade utställningen Paris Salong där den väckte uppmärksamhet och fick en bra plats i upphängningen. Det finländska folket och den finländska identiteten fick så att säga i Paris metropol representeras av torpets invånare i Keuru. 

Men hur månne två parter som ser på livet från ganska motsatta synvinklar kom överens: en fosterländskt sinnad ung konstnär som hörde till den bildade klassen och en husbonde som levt med sin familj vid skogsstranden i Keuru?

Idag kunde ett sådant här konstnärligt projekt kritiseras för att vara kulturell appropriering eller klassturism. Även nutidskonstnärer har förverkligat projekt i vilka konstnären ger sig ut på fältet för att studera en samhällsklass eller ett samfund som är främmande för hen själv. Kritiska röster har hörts beträffande hur hederlig konstellationen är då konstnären efter sitt projekt säljer verken på ett galleri. Å andra sidan kan man inte egentligen tala om exploatering; konstnärerna är trots sin höga utbildning en av de sämst betalda yrkesgrupperna, som i sitt arbete ofta synliggör samhälleliga missförhållanden.

Det är sant att invånarna på Ekola torp var material Gallen-Kallela behövde för sina målningar. I breven han skrev på Ekola berättar konstnären om sitt liv i skogstorpet och gläds över att där ha hittat fantastiska typer och karaktärer att avbilda. Han nämner dock inte Ekolas invånare vid namn, utan kallar dem allmoge. Han var på besök i deras verklighet och kunde emellanåt avlägga visit till exempel hos Mänttä papperspatron G. A. Serlachius där han trakterades.

Gallen-Kallela respekterade emellertid torpets skick och bruk. Det berättas att han hade lätt att bli vän med invånarna på Ekola torp samt med andra Keurubor. Under sitt besök ville konstnären leva på samma sätt som de andra: han badade varje kväll i den blandade bastun, gick barfota och naken genom snön till sitt rum och åt samma, med ynglingens egna ord ”enkla och grova” mat.

Å andra sidan har Gallen-Kallela i sina memoarer berättat att det för en ”herrskapsfödd” konstnär inte alls var lätt att få en verklig kontakt med ”allmogen”. Man förstod sig inte på konstnärens yrke, och som Gallen-Kallela själv uttryckte det ansågs han allmänt som något av en dåre i sitt umgänge med folket.

För torpets invånare å sin sida kunde det vara en mycket speciell upplevelse att öppna sitt hem för en konstnär som hörde till den bildade klassen och låta honom föreviga deras dagliga liv. Det flera månader långa besöket blev emellertid inte det enda. Två år senare, efter sina studier i Paris, bodde och arbetade Gallen-Kallela återigen på Ekola torp. 

Till skillnad från Gallen-Kallela har dagens konstnärer inte ett nationellt projekt som ledstjärna. Något gemensamt finns det emellertid i sättet på vilket både Gallen-Kallela och nutidskonstnärerna placerar sig i en livssituation som är främmande för dem själva. Jag skulle vilja tro att på samma gång som en identitet skapades för Finland i torpet i Keuru, skedde även äkta möten mellan människorna som hade mycket olika bakgrund. Även i nutidskonstprojekten lyckas man i bästa fall öka förståelsen, och synliggöra fenomen som alla på sätt och vis är medvetna om, men som är dolda.

Laura Kuurne
Samlings- och utställningschef

Källor och tilläggsinformation:
Aivi Gallen-Kallela. ”Koko elämä on siveltimessäni!”. Akseli Gallen-Kallelan neljä matkaa Keuruulle. Laatupaino KLP, Keuruu 2005. 
Akseli Gallen-Kallelan muistelmat: Kallela-kirja. Iltapuhdejutelmia, 1955.
Kirsti Gallen-Kallela. Isäni Akseli Gallen-Kallela. WSOY, Porvoo 1964.
Akseli Gallen-Kallelan ja Carl Dørnbergerin taiteilijaystävyys ja kirjeenvaihto. www.lahteilla.fi.
Kulttuuriykkönen: Taiteilijat luokkaturisteina ja ammatteihin soluttautujina – narsismia vai tiukkaa yhteiskuntakritiikkiä. Osoitteessa: https://areena.yle.fi/podcastit/1-65913095
Laura Kuurne (Toim.) Malli ja hullu kuvailija. 12 monologia suomalaisesta taiteesta, Lahti 2015.