Wilho Sjöström: Tennisspelare
SEPTEMBER 2024
Tennisspelare som är målad år 1916 är ett arbete skapat under ett brytningsskede, både när det gäller Wilho Sjöströms konst och hans personliga liv. Verket är gåtfullt, och det erbjuder ett bra exempel på hur många detaljer tolkningarna av konst kan nå fram till.
Kring år 1910 kastade sig Wilho Sjöström med hull och hår in i den nyimpressionistiska färgomvälvningen, om vilken man har använt benämningen den rena palettens period. Vid slutet av året hade en ateljébyggnad planerad av Armas Lindgren blivit färdig i villastaden Brändö, och där slog Sjöström sig ner tillsammans med sin konstnärshustru Tyra Malmström. Under de följande åren föddes i det vita huset konst gjord med luftiga penseldrag i rena färger, inspirerad av nyimpressionisternas färgteorier.
Takten i de förbiglidande ögonblicken började sakta av på randen till första världskriget, i och med en resa till England och Frankrike. Förebilderna i gruppen Les Nabis, de klassiska formerna och det dekorativa i ytan började intressera konstnären allt mer. Detta kom också till nytta då konstnären mer och mer fördjupade sig i porträttbeställningarna som emellanåt lindrade villaägarens skuldbekymmer.
Framgång nådde han även i tävlingar som gällde monumentalarbeten. Altartavlan i Bukkila kyrka som skildrar Båtpredikan färdigställdes år 1915, och ett år senare en freskomålning i Privatbankens Jugendsal som avbildar Helsingfors landskapssiluett.
Sommaren 1916 var Sjöström upptagen med freskoskisserna för Privatbanken, men i pauserna föddes även andra verk. På terrassen till den vita ateljén föddes målningar där sommarljuset förenas med en fri måleriskhet. Penselns flykt dämpas emellanåt och låter dragen gå endast i en riktning, och formerna placerar in sig i försiktigt kubistiska facetter.
På terrassen målades profilbilder både av Privatbankens direktör Emil Schybergson och av tennisspelare. Bankdirektören som bodde granne med paret hade tre sportiga söner, Lars, Ernst och Richard. Det faller sig också naturligt att i dem söka modellen för tennisspelarna. Ernst publicerade under den tid då målningen kom till de första tennisböckerna i Finland, och han deltog även i tennis i Olympiska spelen i Paris år 1924.
Till tiden för målningens uppkomst hänför sig också en idrottshistorisk händelse. Från det vita husets terrass såg man ut över Brändö tennisplan, där i slutet av juli den andra i ordningen av de finska tennismästerskapen arrangerades. På den första dagen av den två dagar långa turneringen regnade det, och matcherna gick knappt att spela.
Den eleganta rastlösheten hos persongestalterna får lätt sin förklaring genom att de väntar på att regnet ska sluta. Ernst deltog i fyrspel med C.V. Sandelin som sitt par, men denna gång hade de inte framgång. Målningen hänför sig sannolikt till just den här tennistävlingen, men något dokument över händelsen är den inte. Persongestalternas drag motsvarar nämligen inte alls Schybergsons och Sandelins.
En skissversion av verket som har bevarats i konstnärens släkt erbjuder nyckeln till en alternativ tolkning. Enligt arvsinformationen är personerna de två unga juristerna, senare ministrarna Ernst von Born och Hjalmar Procopé. Om ministrarnas tennishobby har ingen information bevarats, men det är tydligt att de har lånat sina ädla drag åt tennisspelarna som väntar på uppklarnande väder.
Tennisspelarnas melankoli i violetta toner lockar till att tolka arbetet också som en mental representation av konstnären. De ljusa åren i det vita huset låg bakom honom, för konstnärsparets äktenskap hade nått vägs ände. Wilho Sjöström hade återknutit bekantskapen med sin flamma från tiden vid sekelskiftet, tandläkare Vieno Kalima, dotter till kaplanen i Viitasaari.
Utan större dramatik skiljde sig konstnärsparet och Wilho ingick ett nytt äktenskap. Brändöateljén såldes och ett nytt skede tog vid i konstnärens liv. Hans personliga lycka och det självständiga Finlands framtid förmörkades emellertid av den oroliga tid som till sist övergick i ett tragiskt brödrakrig.
Färgprakten i Brändö byttes ut mot de mörktonade landskapen i Viitasaari, som endast småningom vaknade till liv för att påminna om konstnärens förflutna som bevarare av förbiglidande ögonblick av färg och ljus.
Heikki Hanka
Professor i konsthistoria
