Hei hulinaa sano Alina – Herrklubbens anekdoter och patrontidens tidsbild 

OKTOBER 2020

En bokraritet i Serlachiusmuseernas bibliotek med titeln Hei hulinaa sano Alina berättar historier om Mänttä jaktförening. Den sammanställdes år 1987 av Jouko Kuukka i syfte att ”bevara minnen som hänför sig till jakt och till de personer som utövat den”, och är samvetsgrant baserad på fakta. Boken fick sitt namn från föreningens historias centrala person R. Erik Serlachius uttalande som denne använde sig av för att höja stämningen vid sittningarna efter jakten.

Mänttä jaktförening grundades under Gösta Serlachius tid år 1930. Den var en av de föreningar som föddes inom G. A. Serlachius Ab och genom vars verksamhet man knöt bolagets högre verksamhetspersonal till bolaget. Till dess medlemmar valdes män som bodde i Mänttä och som ansågs vara lämpliga, av vilka största delen fanns på Serlachius lönelistor och resten innehade en viktig position på andra sätt som var viktiga ur bolagets synvinkel. Jaktföreningen var en sorts herrklubb vars centrala aktör för verksamheten var bergsrådet Serlachius, fabrikens patron under tre generationer. Under den tredje och sista patronen Gustaf Serlachius tid, när bolaget G. A. Serlachius år 1987 vek undan för Metsä-Serla, hade sällskapet ännu i gott minne berättelser och anekdoter ända från föreningens begynnelseår. 

Förutom av jakten ritar Hei hulinaa sano Alina upp ett porträtt av patrontidens arbetskultur, modellen för en man av ”rätta sorten” och sättet att kommunicera. Enligt Kuukka var alla likvärdiga i jaktföreningens verksamhet. Den rangordning som fanns inbyggd i fabrikssamhället syns emellertid i titlarna och i den beteendekod som framgår av berättelserna. Enligt dem sker rekryteringarna både till arbetet och jaktföreningen ofta enligt personliga preferenser eller med hjälp av kontakter. Man väntade sig av en person anställd på Serlachius att denne på fritiden skulle delta i sådan fritidsverksamhet som var på den egna kretsens nivå. En man förväntades vara redbar och ärlig och dricka sprit när det erbjöds. Speciell vikt fästes vid sättet att ge respons. I många berättelser skolas en som handlat på fel sätt genom att vid ett lämpligt tillfälle bli tillrättavisad eller förödmjukad. Var det i tidens anda att inte kunna diskutera eller berättar man inte om de mindre dramatiska tillvägagångssätten på grund av att de var alltför vardagliga, det är svårt att säga på basen av anekdotsamlingen. 

I Serlachius bekantskapskrets och därigenom i jaktsällskapen fanns inflytelserika män från affärsvärlden och politiken ända upp till presidenten. Så därför finns det bland jaktminnena också anekdoter på riksnivå. En av dem är en känd vits som hänför sig till politikern och ministern Ahti Karjalainen: På kung Carl XIV Gustafs Finlandsbesök år 1975 befann man sig i Mänttä på fasanjakt. När en skata flög förbi frågade kungen president Kekkonen: ”Vad är det för fågel?” Kekkonen hörde inte och frågade: ”Va sa ni?” Då sköt Ahti Karjalainen som var med i sällskapet och träffade. 

Vitsen ovan beskriver väl hur anekdoterna föddes samt deras koppling till sin egen tid. I dess kärna var minister Karjalainens språkkunnighet som ansågs som dålig, så kallat ”tankero”, samt den skata som i Janakkala – inte Mänttä – hamnade på mediernas bilder av den kungliga fasanfångsten. Ahti Karjalainen var inte med i jaktsällskapet i Mänttä och var antagligen inte alls jägare till skillnad från Sveriges kung som knappast tog miste på skatan. ”Storyn är helt utan grund”, som Kuukka i sin bok konstaterar, men den var rolig och såsom roliga storyn överlag hade den hänt någon bekant. Även om anekdoten inte utan bakgrundsförklaring öppnar sig för senare generationer, så koncentreras i den många berättelser från dess egen tid.  Kanske man kan säga det samma om samlingen Hei hulinaa sano Alina. 

Och hur är det med bokens berättelse? Mänttäs sista patron Gustaf Serlachius hade förespråkat samlandet av minnen till Mänttä jaktförenings historik; troligtvis skulle man inte ens ha kunnat samla ihop dem utan hans godkännande. När han hörde om den tryckta upplagan på tusen exemplar konstaterade han emellertid eftertryckligt utan att överhuvudtaget ha läst boken att man endast behöver fem: var sitt för skribenten, redaktören, förhandsläsaren och bergsrådet samt ett för arkivering, ”resten bränner vi!”. Kanske avslöjandet av berättelserna inom den inre kretsen gnagde Gustaf Serlachius. Till all lycka bevarade skogsförvaltaren Häggman en hög av böckerna på sin vind, tack vare vilket Hei hulinaa sano Alinadärför hittas också i Serlachiusmuseernas bibliotek.

Milla Sinivuori-Hakanen
Forskare