Pekka Halonen – Leppäkoski, 1917

Konstmålaren och professorn Pekka Halonen (1865-1933), vars 150-årsjubileum i år firas, är känd som en avbildare av skogen och en uttolkare av det finländska vinterlandskapet. Han utförde på vintern 1917 två fabriksmotiv från Leppäkoski fabriker i Ladoga Karelien. Båda oljemålningarna tillhör numera Gösta Serlachius konststiftelses samling.

Mänttäs patron Gösta Serlachius verkade som ordförande 1913–1918 i Leppäkoski Fabrikers Aktiebolagets styrelse. För senare generationer har det inte bevarats någon information om huruvida Serlachius beställde målningarna direkt från konstnären själv, eller huruvida de kom på andra vägar. I verken har avbildats vyer från ett snöigt fabriksområde med sina fabrikspipor och sina byggnader i tegel och rödmylla. Den ena målningen har konstnären avgränsat så att det bakom snövallen som finns i förgrunden syns en uppdämd fors, genom vilken vattnet från sjön Jänisjärvi bryter sig väg mot Ladoga.

Leppäkoski var belägen i Sordavala landskommun, senare från och med år 1922 i Harlu kommun invid det mellersta loppet av floden Jänisjoki, närmare Läskeläs industrikonglomerat vid Ladogas strand på norra sidan. Till fabrikskomplexet hörde ett kraftverk, en såg, ett träsliperi, samt en pappers- och en tegelfabrik. För Pekka Halonen var trakten bekant, på grund av att hans hustru Maija (f. Mäkinen) var hemma från Myllykylä i Sordavala landskommun, från vilken det till Leppäkoski är cirka 35 kilometer landvägen.

Målningarna blev färdiga ett år innan Gösta Serlachius år 1918 uppgav sitt ordförandeskap i Leppäkoskis styrelse. Efter att Finland blev självständigt befann sig pappersindustrin i en regression, med påföljd att Serlachius sålde sina aktier i Leppäkoski 1924. Fyra år senare konstaterade han också att Leppäkoski var den största affärsdumhet han gjort i hela sitt liv.

Halonens målningar torde vara beställningsarbeten. Närmare konstnärens hjärta skulle det säkert ha legat att måla Karelens uråldriga snöiga furor, än industrins produktionsanläggningar. Medan skogen för Halonen var en outtömlig skattkammare av motiv, var den för Serlachius ett råvaruförråd för den nationella pappersindustrin, som även han visserligen under sin fritid njöt av genom att jaga och fiska där.

Vid sidan av Leppäkoski hade Gösta Serlachius även en annan hållpunkt i Karelen. År 1915 hade han i Suistamo och Impilax införskaffat flera skogsägor, som 1916 utformades till att bli Syksyjärven Hovi Oy som omfattade över 6000 hektar. Hovi var i Serlachius ägo ända till våren 1928.

Finländska konstnärer hade ända sedan början av 1890-talet gjort vallfärder till olika delar av Karelen. Serlachius inbjöd bildkonstnärer till Syksyjärvi för att arbeta och för att bli ”trakterade i en äktkareliansk miljö”. Också Pekka Halonen fick en inbjudan just före försäljningen av Syksyjärvi. Av allt att döma hann han dock aldrig till Syksyjärvi innan den såldes.

I slutet av år 1927 hade bergsrådet Serlachius till Halonen sänt ett parti papper. När han mottagit försändelsen hade konstnären för bergsrådet föreslagit en bytesaffär, där Halonen skulle få ett parti papper till och bergsrådet ett verk vars motiv kunde vara till exempel från Syksyjärvi. I utbyte mot pappersarken skulle Serlachius ha fått vad Halonen kallade ”en duk med lite färgkludd”.

Marjo-Riitta Simpanen
Forskare, konsthistoriker 

Pekka Halonen, Leppäkoski, 1917, olja på duk, Gösta Serlachius konststifltelse. Foto: Hannu Miettinen.
Pekka Halonen, Leppäkoski, 1917, olja på duk, Gösta Serlachius konststifltelse. Foto: Hannu Miettinen.