Svarthand – tvål från cellulosafabriken 

Det effektiva utnyttjandet av råmaterialen är något man har strävat efter i industrin redan långt innan det övergick till att vara en ekogärning. Mänttä cellulosafabrik som började sin verksamhet år 1914 producerade under hela sin verksamhet vid sidan av cellulosan också andra försäljningsartiklar som föddes i sulfitprocessens sidovirvlar. I Serlachius -museernas föremålssamling har bevarats tvålen Svarthand, som framställts som en biprodukt i cellulosaframställningen. 

Framställningen av Svarthand-tvålen startade år 1935 i G. A. Serlachius Ab:s sulfitcellulosafabrik i Mänttä. Framställningsmetoden hade utvecklats under tiden för första världskriget av tysken Carl Leyst som var vän till den tyskfödda Burghard Vitzthum som hade jobbat för Serlachius. I metoden drog man nytta av den sura avfallslut som föddes ur sulfitcellulosans soppa. G. A. Serlachius Ab hade i Finland ensamrätt till att producera tvålen Svarthand samt exportlov för produkten. 

Särskilt marknadsfördes ”världens effektivaste” tvål Svarthand för sina rengöringsegenskaper, vilket också produktens namn hänvisar till: tvålen tvättade även de smutsigaste händer rena. Dessutom var den en effektiv avlägsnare av lukt. Tvålen fungerade i salt och kallt vatten och löste effektivt upp fett. I Tysklands marin hade man hittat flera användningsmål för produkten och Svarthand testades också i Finland i Kustflottan, på pansarbåtar och i ubåtsflottiljen, bl.a. för målade och emaljerade ytor och träytor, samt för rengöring av skyddsdukar. Den visade sig vara effektiv och gick lättare att skölja bort än tallsåpa, men den blev för snabbt mjuk vilket ökade dess konsumtion och gjorde den dyr.   

På grund av sitt råmaterial, sulfitcellulosans avfallslut, innehöll tvålen Svarthand svaveldioxid som man trodde att hade helande egenskaper. Tvålens utvecklare Leyst trodde starkt på sin uppfinnings hälsoeffekter: den lindrade bl.a. hudutslag, herpes, syfilissår och tuberkulospatienternas illaluktande svett. Trots sin effektivitet passade den i intimhygienen såväl för män som för kvinnor och i form av lösning även som munvatten. Det rapporterades också att den botade sömnlöshet samt sällskapshundens skabb. Någon medicinsk verkan fanns det dock ingen framforskad kunskap om, så man kunde inte använda sig av det argumentet i marknadsföringen, men man sålde Svarthand-tvålen även för sjukhusbruk.

För produkten sökte man redan från början också marknader i utlandet. På Stockholms Finlandsvecka i april 1936 var det meningen att förevisa produkten och att utvärdera dess efterfrågan i grannlandet. Man undersökte också Förenta Staternas marknader men problemet visade sig bli produktens pris: av Palmolive-tvålen såldes tre stora bitar i butikerna för 10 cent, det vill säga ungefär 4,60 mark. Försäljningspriset för en bit Svarthand-tvål i Finland var 3 mk, vilket också för den inhemska kundkretsen var i överkant. 

Försäljningen av Svarthand-tvålen försvårades också av dess färg: den mörka tvålen lämnade efter sig svarta ränder i lavoaren, något som förstås ökade genom dess mjuka konsistens. I Tyskland fanns visserligen redan år 1936 en metod för blekning av avfallslut, men på Serlachius började man aldrig med det. På grund av sin mjukhet räckte tvålen inte speciellt länge vilket under ransoneringen inverkade på dess åtgång, och man beslöt sig för att upphöra med framställningen. ”Efter det att tvålen hamnade på kort använder sig ingen mera av sitt kort för att köpa Svarthand-tvål” konstateras det år 1941 i ett brev riktat till Folkförsörjningsministeriet där Serlachiusbolaget anhåller om att få sälja slut sitt tvållager utan kort. Rättigheten beviljades inte, men metallindustrins arbetare I Helsingfors, Tammerfors och Åbo som var berättigade till att få en tilläggsranson av tvål fick införskaffa lite mer av Svarthand-tvålen än av den vanliga tvålen. 

Produktionen av Svarthand-tvålen i Mänttä som varade i ungefär fem år har nu blivit en kuriositet som hänför sig till produktionen av sulfitcellulosa. Däremot är tallsåpan, som började framställas i Kotka på 1930-talet som en biprodukt till sulfatcellulosan, en finländsk uppfinning som är känd för hela folket. 

Milla Sinivuori-Hakanen 
Forskare

Källor: 
G. A. Serlachius Ab, huvudkontorets arkiv, Centralarkivet för Finlands Näringsliv 
 B. Vitzthums dokument Produkter som inte mera framställs
Gösta Serlachius brevväxling, Serlachius-museerna
Fabian Langenskiöld
R. Erik Serlachius
Georg von Wendt