Serlachiusarnas häst Gatti till Berlinolympiaden?

FEBRUARI 2020

I Serlachiusmuseernas arkivsamlingar finner man en brevväxling som bergsrådet Gösta Serlachius förde på 1930-talet, där man ber honom om varmblodade ridhästar för att tränas för de Nordiska Mästerskapen i fältritt och senare kanske för Berlinolympiaden. 

Gösta och Ruth Serlachius köpte på 1930-talet ridhästar från det område som numera är Slovakien. Ridläraren Franz Pfleger hade fått uppdraget och hade från olika uppfödare införskaffat två ston och en valack. Pfleger reste på hösten 1933 med hästarna när de i transporteringsboxar som framställts i Mänttä hämtades med båt från Lübeck till Helsingfors och därifrån längs järnvägen till Mänttä.  

Informationen om de goda ridhästar som hämtats till Finland spred sig till Finlands Ryttarförbund som samlade ihop en fälttävlingsgrupp för Nordiska Ryttarspelen, de nordiska mästerskapen i ritt som ordnades i Oslo 1935. Fälttävlan är den mest krävande och mångsidiga av ridtävlingarna. Hästen måste kunna dressyrrittsrörelserna, hoppa över hinder och ännu orka igenom en tung terränghoppningsbana. 

Löjtnant Werner Wallden från Villmanstrands kavalleribrigad var villig att delta i tävlingarna i Oslo och senare möjligtvis också i olympiaden, i fall att han skulle få en häst som dög för internationella tävlingar. Både Wallden och hans överordnade generalmajor Palmroth närmade sig brevledes Gösta Serlachius och frågade honom om han kunde tänka sig att överlämna hästar för träning. 

Armén hade inte tillräckligt med varmblodade hästar som skulle kunna ha förutsättningar för att delta i sådana här krävande tävlingar och också de knappa medlen var ett hinder. ”Eftersom det har kommit mig till kännedom att Bergsrådet är en hängiven anhängare av ridsporten och att Bergsrådet i sitt stall har flera ädla hästar, så vänder jag mig till Er för att fråga om några av dessa hästar kunde tänkas vara så fria när det gäller Bergsrådets eget bruk av dem att man skulle kunna tänka sig att tävla med hästarna ifråga”, skrev generalmajor Palmroth i november 1934. Också bergsrådinnan Ruth Serlachius var hästmänniska och vid sidan av ridningen hade hon personligen bland annat själv kört hästen vid travtävlingar. 

Gösta Serlachius funderade på att överlämna hästarna för träning och tävling, ”endast två av de ridhästar som jag äger kan komma i fråga”. Visserligen lämpade sig det svarta stoet vid namn Zita enligt bergsrådet enbart för banhoppning men det kastanjebruna stoet vid namn Gatti skulle säkert vara mycket lämpligt både för hastighets- och banhoppningstävlingar. Om dressyrritt skriver Serlachius ingenting, men antar kanske att hans hästar skulle kunna utvecklas under träningens lopp också i det avseendet. 

Serlachius ville innan han fattade beslut veta vem som skulle rida hästarna. ”Särskilt Gatti är mycket skygg och känslig och jag vill inte i någon händelse att den blir förstörd.” Hästarna sköttes av ridtjänaren Sundberg som var mycket förtjust i hästar och skötte om dem på ett utomordentligt sätt. ”Jag förmodar att Sundberg kan träna hästarna om han får behövliga instruktioner.”

Det träningssätt som Serlachius planerade kom inte i fråga. Den enhetliga träningen som Ridförbundet planerade för gruppen förutsatte ett träningsläger som det var meningen att skulle ordnas på våren 1935. Före detta skulle det vara nödvändigt att börja tävlingsträningen möjligast tidigt. Hästen borde vara minst ett halvt år i Villmanstrand i träning hos den person som tänkte tävla med den, och, beroende på framgången i Oslo, i fortsatt träning för Berlinolympiaden 1936. 

”Eftersom hästarna skulle vara tvungna att vara så lång tid borta antar min fru och jag att vi inte kan vara utan dem så länge.” Serlachius var också rädd att hästarnas egenskaper skulle förändras av tävlingen och träningen ”så att de inte mera skulle vara lika tilltalande för vårt syfte som tidigare.” Så därför blev inte Gösta och Ruth Serlachius häst en internationell tävlingshäst och inte heller en deltagare i olympiaden. 

Inte skulle Serlachius häst ha hamnat i dåliga händer. Werner Wallden (1906–1989) var framgångsrik i fälttävlingar både i hemlandet och utomlands. Han deltog i de nordiska mästerskapstävlingarna i Oslo 1935 och blev trea med sin häst Bacchus. Han deltog också i olympiaden i Berlin. Ratsastuskirja (Ridboken) som han skrev publicerades 1952 och var i åratal den enda finskspråkiga ridguiden. 

Helena Hänninen 
Forskare 

Källor: 
Simpanen, Marjo-Riitta, Serlachiusten kartano. Joenniemen mallitilasta taidemuseoksi. Serlachius-museot: PARVS, 2019.
Gösta Serlachius brevväxling. Serlachiusmuseerna.