Konservering av ett renässansporträtt som tillskrivs Giovanni Antonio Fasolo

Till Gösta Serlachius konststiftelses samlingar hör ett porträtt av en ung venetiansk övreståndsdam som tillskrivs Giovanni Antonio Fasolo (1530-1572). Man beslöt att konservera porträttet eftersom fernissan hade blivit gult och smutsigt och målningslagret krackelerade här och där. Verket har varit i låneförbud, och man har inte heller på många år kunnat visa det på konstmuseets egna utställningar.

Konserveringsuppgiften gavs åt mig framförallt på grund av det att jag känner till målningen från tidigare. Målningen undersöktes vid årsskiftet mellan 1980- och 1990-talet som en del av ett forskningsprojekt om finländska konstsamlingars italienska renässanskonst. Vid sidan av konserveringen uppstod ett tillfälle att fortsätta på det konsthistoriska forskandet i målningen.

På basen av en anteckning vet man att kvinnan är 18 år, men uppgiften om vem personen är har försvunnit. Då antog man att kvinnan som målningen visar skulle ha varit konstnärens dotter Isabella och målningen hennes bröllopsbild. Isabella gifte sig år 1572, samma år som hennes far dog i en olyckshändelse där han föll ner från en byggnadsställning i samband med att han målade takfresker.

Målningen har varit en del av ett diptykporträtt. På vänstra sidan antar man att det har funnits ett porträtt av en man. Mannens hand och kvinnans hand som hon håller på hans axel har täckts och istället har kvinnans högra hand lagts till kompositionen. I samband med konserveringen beslöt man att målningens nuvarande komposition skulle bevaras.

Verkets tillstånd dokumenterades både i bild och skrift. Det hade gjorts en strukturanalys av det i samband med forskningsprojektet om italiensk konst. Det här materialet drog man även nu nytta av. Man konstaterade att målningen hade vidgats i övre kanten och på båda sidorna, och helheten som man fått till stånd på det här sättet hade fästs på en ny dubbleringsduken.

Tilläggsforskning gjordes i samarbete med forskningsgruppen Recenart: man tog en hyperspektralbild av målningen, och gjorde XRF-mätningar av pigmenten. Resultaten bekräftade och preciserade de tidigare kända uppgifterna om målningens struktur. Dekorationerna som innehåller guld i modellens festliga bruddräkt var av rent bladguld. Modellens ögon hade tidigare varit lite ovanför den del man såg. Skissteckningarna på dräktens område kom ännu bättre fram än tidigare. Kompositionsförändringen på vänster sida (en ny hand) har kunnat göras tidigast på 1800-talet. Målfärgen på utvidgningsremsan kan vara av äldre datum.

I enlighet med konserveringsplanen började man arbetet med en skadekartläggning och en bilddokumentation. Den egentliga konserveringen inleddes med att man putsades bort ytsmutsen. Det gulnade fernissan avlägsnades som följande. I det här sammanhanget konsoliderades det krackelerande målningslagret på sina ställen. På vänstra delen av det område där kompositionsförändringen gjordes tunnade man bara ut fernissan. I målningens övre del hade den slitna bruna ytan täckts av mörk brun färg. Denna togs bort så långt det gick från det sköra området.

I övre vänstra hörnet började den djupt mörkröda klara målfärgen vid området kring gardinen bli synlig under ovanpåmålningen. Största delen av färgen hade emellertid bleknat. Utvidgningsremsan som hade fastsatts i kanten hade målats till en del röd, vilket man kunde använda till godo när man restaurerade området kring gardinen. Vid kantområdena fanns flera kittlager av skiftande kvalitet som förenade remsskarvarna med den egentliga målningen. De täckte ett centimeterstort område av det ursprungliga målningslagret och var svårt krackelerade och ojämna. Kittlagren togs bort och områdena renades. Efter att avlösning av den gulnade fernissan fotades verket i dagsljus och under en UV-ljuskälla, så att man kunde försäkra sig om reningens jämnhet.

På målningen bredde man ut ett första tunt lager av skyddsfernissan. Kantområdenas skarvar och alla områden där färg fattades, kittades med ett mjukare kitt än tidigare, så att skarvarna skulle vara flexibla och inte krackelera. Restaureringen gjordes med akvareller och fernissan tillfördes.

Den konserverade målningen är nu möjlig att på nytt visa för publik. Renässansmålningens upphovsmans mysterium löstes emellertid inte ännu; konstnären som gjort verket hör mest sannolikt till Paolo Veroneses (1528–1588) krets, dit också Fasolo räknas. Frågan om modellens identitet är också ännu öppen. Den konsthistoriska forskningen fortsätter.

Maija Santala
Konservator