Gösta Serlachius planer för ett museum

Verken av våra ledande skulptörer och konstnärer är inte heller okända på orten. Redan under de närmaste åren avser vi att bygga ett konstmuseum vid Koskelanlampi, som ligger intill våra fabriker. Enligt vår övertygelse vill även landsbygden ha konst, konstaterade bergsrådet Gösta Serlachius i sitt tal till regeringens och riksdagens representanter när dessa besökte Mänttä 1937.

Gösta Serlachius planerade redan på 1910-talet att ställa ut sina konstverk för allmänhetens beskådande. Serlachius svärfar kommerserådet G. A. Serlachius hade föreskrivit i sitt testamente 1898 att en fond skulle bildas. Fondens avkastning skulle gå till inköp av skolböcker för arbetarnas barn samt till underhåll av en läsesal och ett folkbibliotek. Gösta Serlachius föreslog att en stiftelse skulle bildas som grund för denna testamentsfond i syfte att bygga ett konstmuseum i Mänttä. I förslaget ingick även läsesalar och ett bibliotek i den ursprungliga testamentsfondens anda. Förslaget godkändes och en ansökan om att bilda stiftelsen lämnades in till justitieministeriet i december 1933. Gösta Serlachius donerade stiftelsen 246 konstverk.

Arkitekt Jarl Eklund hade upprättat preliminära planer för museet 1932. Förslaget föll Gösta Serlachius i smaken, och han trodde att det kunde användas som grund till de kommande planerna. Eklund bearbetade museiplanen länge, men samarbetet strandade 1940. Därefter vände sig Serlachius till arkitekt Toivo Anttila, men hans snabbt upprättade ritningar godkändes inte, och planeringsarbetet övertogs av Uno Ullberg.

Gösta Serlachius skriver till Uno Ullberg den 25 juni 1941: Jag tager mig friheten att fråga huruvida ni skulle ha intresse att utföra ett första förslag till blivande museum för tavlor och andra konstverk här i Mänttä. Jag har själv en ganska bestämd åsikt huru jag i huvudsak skulle önska disponera de olika lokaliteterna [—] därför vänder jag mig till Eder, då jag vet att ni i Viborg utfört förslag till ett dylikt museum…

Gösta Serlachius sakkunnighet framgår av ett protokoll av den 24 maj 1941, som sannolikt handlar om det förslag som arkitekt Anttila har gjort. I protokollet lyfter Serlachius särskilt fram byggnadens ljussättning och att allmänheten enkelt ska kunna röra sig i utställningslokalerna.

Museets ljussättning hade redan undersökts 1937 genom att man byggde en testhall i Mänttä. Serlachius kritiserade huvudentrén i Anttilas plan – det bländande ljuset försämrar ögats förmåga att se nyanserna till och med så länge att ett besök på museet kanske är bortkastat. Han ansåg även att entrén blir orimligt dyr och liknar entrén till en biograf. Till museet kommer man på ett annat sätt än till biografen.

Att bära tavlor i trånga trappor är svårt och kan skada konstverken. Hissen skulle göras mera åtkomlig och läggas nära huvudentrén för att bättre tjäna vissa salar, där ombyte av hängning ofta sker. Och toaletterna kunde nog placeras i källarvåningen så att huvudvåningen frigörs från detta mindre konstnärliga behov, ansåg Serlachius.

Ullbergs första förslag blev klart redan före början av september 1941. I mars 1942 var kostnadsberäkningen för museet klar, totalsumman för den 9 300 kubikmeter stora byggnaden var 3 813 805 mark. Ritningarna fanns till påseende på konststiftelsens årsmöte i juni. Den 7 juli 1942 skrev Serlachius till Ullberg att han tar sig friheten att returnera detta förslag till stadsplan. Brevet innehöll långa motiveringar till varför planförslaget inte var bra. Detta är sannolikt Serlachius sista brev till Ullberg.

Bergsrådet Serlachius var 1942 redan en sjuk man. Han behandlades för sina hjärtbesvär i Helsingfors och i Sverige. Sommaren 1942 orkade han fortfarande delta i industrimännens resa till Karelen. På hösten åkte han till sin lantgård i Lövö, där han i oktober blev förlamad. Gösta Serlachius dog den 18 oktober 1942.

I konststiftelsens årsredovisning för 1942 var man tvungen att konstatera: Under våren och sommaren har arkitekt Uno Ullberg utarbetat ritningar för stiftelsens museum i Mänttä, men då stiftelsens tillgångar under nuvarande förhållanden ej är tillräckliga för genomförandet av detta storstilade projekt och stiftelsen genom bergsrådets bortgång ej längre kan påräkna något bidrag till förverkligandet av dessa planer, har stiftelsen tyvärr varit nödsakad att anmoda arkitekten att avbryta sitt arbete.

Helena Hänninen
Forskare