Pekilofabriken

MAI 2022

I Mänttä, vid östra ändan av sjön Koskelanlampi uppfördes för fyrtio år sedan en ny fabriksbyggnad. Byggnaden hade planerats av Arkkitehtuuritoimisto Kalle Vartola. Perspektivritningen av Fabriksgatan i Mänttä från år 1980 hör till Serlachius-museernas ritningssamling.

G. A. Serlachius Ab:s pekilofabrik var framför allt en miljöinvestering, även om dess huvudprodukt pekilo var ett proteinämne som lämpade sig för kreatursfoder. Det användes huvudsakligen som foder för fjäderfä och kor. Den här processen hade utvecklats så att svampen Paecilomyces variotii på ett fortlöpande sätt odlades i fabriken. Ur namnet på nämnda svamp utvecklades benämningarna pekiloprocess och -protein. Fabrikens produktionskapacitet var på åtta tusen ton pekiloprotein i året.

Pekilofabriken var till sin teknik mycket modern och man hade där i bruk även datorstyrda processer. Man behövde inte längre gå runt och vrida på kranar och ventiler för hand, utan allt gick att styra med en pil på en datorskärm.

Fabrikens verksamhet upphörde som en följd av nedläggningen av sulfitfabriken 1991. Råvaran levererades inte längre. Efter det här sov fabriken sin Törnrosasömn i tio år. Man monterade ner fabrikens maskiner och anläggningar och den fick stå ouppvärmd. I lådorna och på borden i kontrollrummet blev pennor, linjaler och gummin kvar. På väggen hängde flickkalendern från år 1991 kvar.

Mänttä bildkonstveckor som hade startat år 1993 behövde nya utställningsutrymmen, efter att man tidigare kostnadsfritt hade kunnat använda byggnader som lämnats tomma som utställningslokaler på somrarna. Bolaget sökte emellertid hela tiden efter nya bruksändamål för användning året om av dessa fastigheter, och en del av dem revs också redan som obehövliga, till exempel bolagets gamla yrkesskolbyggnader. Mänttä bildkonstveckor, som har kallats Finlands största nutidskonstutställning, började befinna sig i en situation där man inte skulle komma att ha några utställningsutrymmen. Så inledde man vid millennieskiftet diskussioner om huruvida pekilofabriken som stod tom eventuellt skulle kunna användas som utställningslokal.

Byggnaden hade undergått svåra skador, då vatten via taket hade läckt in i fabriken. På de första rekognosceringsbesöken hängde väldiga istappar från insidan av taket och golvet var en skridskobana. Utrymmet var emellertid högt i tak och rymligt och i sin enkelhet synnerligen väl lämpat för nutidskonst. Bildkonstvännerna erbjöd bolaget en mark för byggnaden med tillhörande tomter, men efter förhandlingar fastställdes försäljningspriset till 175 000 mark.

Som förändringsplanerare för fabrikens bruksändamål inbjöds arkitekt Anneli Vehkaniemi. För fabrikens omstruktureringsprojekt sökte och erhöll man EU:s särskilda projektstöd, och även Mänttä stad gav av stadens finansieringsandelar som behövs för den här sortens projekt. Mänttä bildkonstvänner rf. tog banklån för andelen egenfinansiering. Även sponsorpengar samlades flitigt in genom försäljning av reklamskyltar. Byggnadsarbetena utfördes i stor utsträckning som talkoarbete och genom sysselsättningsarbeten för arbetslösa.

För precis tjugo år sedan i juni 2002 öppnade den första utställningen i byggnaden, Mänttä bildkonstveckor VII kuraterad av Kaisu Koivisto. Som minne av byggnadens historia fick fastigheten namnet Pekilo.

Sampo Linkoneva

Serlachius-museernas fotograf

Mänttä bildkonstveckors styrelses ordf. / verksamhetsledare 1993–2007