J. G. Riihonen: Minnen från krigs- och upprorsåren i Mänttä med omgivningar åren 1917–1918

Johan Gideon Riihonen (f. 1879) var fältväbel i Mänttä skyddskår vid tiden när vårt land blev självständigt och under inbördeskriget. Han skrev sina reminiscenser tjugo år efter händelserna, i ett litet svart häfte som hittas i Mänttäsällskapets traditionsarkiv som har donerats till Gösta Serlachius konststiftelses arkivsamlingar.

Riihonen beskriver detaljerat händelser i Mänttä under åren 1917 och 1918. Tidpunkterna för händelserna berättar han om med exakt nämnande av datum och ibland till och med klockslag. Också personernas namn, yrken och hemorter är noggrant angivna.

Riihonen skrev sina memoarer i häftet med bläckpenna, men tydligen har han själv eller någon annan efteråt gjort rättelser och anteckningar med blyertspenna och med röd färgpenna. Mellan häftets sista sida och bakpärmen finns numrerade bilagor som har skrivits på löst papper, där Riihonen berättar mer noggrant om vissa strider. Inne i häftet finns också två fotografier. Som ett särdrag bör nämnas att han inte har skrivit en sida åt gången uppifrån och ner, utan meningen fortsätter genom hela uppslaget från vänster till höger.

I slutet av januari 1918 levde man i Mänttä i en spänd atmosfär. Tidigare i november hade en storstrejk börjat, under vilken arbetet på fabriken hade stått stilla och vakter med röda bindlar bevakade portarna. Enligt Riihonen hade strejken tagit slut efter ungefär en vecka, efter ett samtal som hade blivit avlyssnat i smyg. Per telefon hade man meddelat till ”ledaren” för Mänttä rödgardister, till Arbetarhuset, att ”man har nu bestämt att strejken för den här gången måste avslutas genast”. Personen i fråga hade svarat att ”Vi kan inte ännu avsluta strejken i Mänttä, för vi är inte ännu färdiga med vad vi håller på med”. Om det här telefonsamtalet hade man gått till bergsrådets hem Mänttä slott och berättat.

Enligt vad J. G. Riihonen hade hört hade följande hänt:

”När han fått kännedom om det här hade bergsr. G.S. genast gått ut till fabrikens portar och sagt till de vakter som satts ut av rödgardisterna, att nu är strejken slut, jag vaktar själv min fabrik, och jagat bort vakterna.”

Tanken på att grunda en skyddskår hade framställts redan före strejken, och framställdes också nu genast efter den. Ett hemligt möte för att grunda en skyddskår hade slutligen hållits i slutet av november, i den så kallade Koskibyggnaden. Efter det hade skyddskåren samlat ihop utrustning, fickvapen och skidredskap. I slutet av januari 1918 behövdes dessa. Riihonen minns:

”Det var den 27:e januari. Jag arbetade på huvudkontoret. Där kom det lite före 9 ett telefonsamtal till undertecknad. Hon som skötte om Mänttä centralstation, framlidna fru Edla Kuusisto, som jag kände väl, berättade att hon smyglyssnat på ett telefonsamtal som hade kommit från Vilppula arbetarhus till Mänttä arbetarhus, och där man meddelade att idag kommer vi dit för att avväpna Mänttäs slaktare och att ni därifrån kommer med.”

Riihonen informerade dåvarande chefen för inköpsavdelningen Folke Spiik om saken. Först blev Riihonen emellertid inte trodd, utan Spiik ringde ännu till telefoncentralen för att förhöra sig om saken. Centralens skötare bekräftade det som Riihonen hade berättat för henne.

”Det gick ett allmänt larm att vi alla skulle samlas i Mänttä Slott, och så gjorde vi också, och tog också var och en med oss de ynka vapen vi hade, inte ett enda soldatgevär.”

Fabrikerna var igång, och livet i Mänttä verkade på ytan lugnt. Emellertid bevakades slottet ständigt i skift av två män åt gången, utrustade med fickvapen och ficklampor för att kunna ge signal. Den 31:a januari hände det igen. Några skyddskårister som under vaktombytet hade gått ut blev tagna som fångar av rödgardister som vaktade vid fabrikens häststall. Rödgardisterna sköt mot slottet.

När dagen det vill säga morgonen visade en vit strimma drog sig rödgardisterna bort från Slottets omgivningar, men ännu vid 8-snåret kom 2 rödgardister framspringande bakom Slottets uthus och kastade in en hemgjord bomb genom fönstret till Slottets kök.

När stubintråden träffade det trasiga fönstret gick den emellertid av och bomben exploderade inte.

”Skjutanfallet som rödgardisterna gjorde åstadkom ingen skada bortsett från att några fönsterrutor gick sönder”,avslutar Riihonen sin berättelse.

Efter händelsen vid Mänttä slott var det ett tag lugnt, men under år 1918 utspelade sig i Mänttä och Vilppula ytterligare ett flertal händelser som skulle omforma historien.

Reetta Hanhikoski
Arkivassistent

Källa:
Mänttäsällskapet ry:s traditionsarkiv
Keijo Riihonens arkivsamling