Marcus Collin – Fabriksflickor, 1916

Konstmålaren Marcus Collin (1882–1966) gjorde de sista penseldragen i sin målning Fabriksflickor år 1916, för hundra år sedan. Till tidsbilden hörde att Finland ännu var en del av det väldiga ryska kejsardömet, dess västligaste provins, vars autonomi hotades av förryskningssträvandena och de allt hårdare förtrycksåtgärderna.

I Europa rasade världskriget, men för Finlands del var de största förändringarna bara i sin början. Vårt land deklarerade sig självständigt i december 1917, och snart efter det utkämpade man ett grymt inbördeskrig, som tudelade nationen. Fabrikernas patroner och arbetarna hamnade i motsatta läger för en lång tid framöver.

År 1916 upplevde man ett uppsving. Städernas folkmängd höll på att växa, medan arbetsplatserna på landsbygden å andra sidan minskade. Man ville ha mer arbetskraft till fabrikerna. Unga kvinnor var eftertraktade som arbetskraft, särskilt inom textilindustrin, på tryckeriområdet och i tändsticksfabrikerna. Man behövde inte betala lika bra lön åt kvinnorna som åt männen. Grovt taget började männens löner där kvinnornas slutade. Man använde sig också fortfarande av barnarbetskraft, även om fenomenet även väckte viss motvilja. Ännu på 1800-talet var barnarbete vanligt i Finland.

För kvinnorna betydde tillträdet till fabriksarbetet emellertid en bättre lön än de hade i tjänsteyrkena eller som pigor på landsbygden. Det förde också med sig nya sorters friheter. Kvinnorna kunde till och med välja sig ett liv utan make, något som i det lantbruksdominerade samhället inte på den här tiden ännu var något kvinnorna själva bestämde över. Husfäderna hade förmyndarskapet över sina döttrar ända tills de gifte sig, då förmyndarskapet flyttades över på maken. Först år 1930 blev de gifta kvinnorna fullvärdiga medborgare.

Arbetstakten i fabriken ökade i början av 1900-talet. Kontrollen blev striktare och kraven växte. Å andra sidan blev arbetstiden och de pauser som ingick i den reglerade. När man ännu ett tjugotal år tidigare hade arbetat upp till 12 timmar långa dagar, ökade nu kraven på att övergå till 8 timmars arbetsdag. Detta förverkligades till slut med en lag som riksdagen stiftade 14.7.1917. Den unga nationen strävade även i övrigt till att sköta om sina fabriksarbetare bättre än tidigare. Med en lag reglerade man bland annat att ”ett barn eller en ung kvinna inte får användas i de tyngsta bärnings-, lastnings- och rivningsarbetena på byggnader, eller till att rengöra eller smörja en kraft- eller kraftöverföringsmaskin som är i gång”.

I motsats till de andra konstnärerna i Novembergruppen, de finländska expressionisterna och kubisterna som vid den här tiden intensifierade sin verksamhet, avbildade Marcus Collin med ett frodigt grepp människor i livets ström, förbipasserande på gatan, folk som arbetade flitigt i hamnar och i skogen, krogsittare, arbetare som skyndade till fabriken. Den här sortens motiv var sällsynta i den finländska konsten ännu på 1910-talet.

I Collins avbildningar av vardagen är sympatin på den vanliga människans sida, men han hade också goda kontakter till fabrikernas ledning. Bergsrådet Gösta Serlachius blev vän med konstnären när han av honom införskaffade målningen Fabriksflickor till sin konstsamling år 1929. Serlachius samlade på Collins målningar speciellt på 1930- och 1940-talen, och av konstnären beställdes målningar som beskrev skogsarbete för att placeras i fabrikens utrymmen. Marcus Collin inbjöds också till Gösta Serlachius konststiftelses styrelse, där han satt som konstsakkunnig ända till slutet av sitt liv.

Tarja Talvitie
Samlingschef