Elias Lönnrots roder

FEBRUARI 2022

I Serlachiusmuseernas samlingar finns hjulångaren Elias Lönnrots roderratt. Det huvudsakliga bruksändamålet för ångbåten som G. A. Serlachius köpte 1890 var transport av trävaror, men den deltog också i passagerartrafiken. 

”I förrgår avgick (passagerarfartyget) Mänttä för att eskortera den gamla tammerforsiska ångbåten Elias Lönnrot till Filpula, där dess nye ägare fabriksägare G. A. Serlachius har för avsikt att låta den övergå till att plöja Keurusselkäs vågor.” (Aamulehti 31.10.1890.)

G. A. Serlachius betalade 10 000 mark för ångbåten Elias Lönnrot som Tammerfors maskinverkstad byggt år 1865. Fartygets namn var en hänvisning till nationaleposet Kalevalas skapare, som hade varit hemlärare i fartygets första ägares familj, det vill säga hos vicedomare Adolf Törngren på Laukko gård.  

Under sina första år deltog ångbåten Elias Lönnrot i transporterna inom passagerartrafiken på Tammerfors-Lembois-Tavastehusrutten. Efter att järnvägen blev färdig flyttades fartyget till Näsijärvis sida. Före förflyttningsoperationen som förde den till Keurusselkä hade hjulångaren legat på docka i Onkiniemi maskinverkstad, eftersom den hade kört på en sten när den transporterade passagerare från Tammerfors till Kuru i september 1890. 

Elias Lönnrot började trafikera på Keurusselkä sommaren 1892. Vid den tiden gick på sjön också ångbåten Keuru som var byggd med trästomme, och som G. A. Serlachius var delägare i. I den nedre delen av Mäntänkoskis vatten på Kuorevesi trafikerade den av Serlachius ägda lilla ångbåten Yrjö. 

På tidstypiskt vis var Elias Lönnrot ett blandfartyg som ibland bogserade en pråm eller en timmerflotte och ibland transporterade passagerare. För många kom ångbåten att bli bekant från kyrkoresorna. Helga Virtanen mindes i Keskisuomalainen 30.12.1984 sin barndoms midsommarkyrkoresa från Mänttä till Keuru på 1910-talet. Under resan stannade fartyget och tog ombord fler passagerare. Kaptenen talade annars svenska men kommandoorden ropade han på finska in i mässingshornet. På fartyget fanns en restaurang där man serverade bland annat kaffe. För barnen smakade lemonaden.  

Elias Lönnrots förflutna innehöll även tråkiga händelser. År 1913 drunknade fartygets kapten. Olyckan skedde när fartyget höll på att bogsera en timmerflotte på Keurusselkä ungefär en kilometer från Mänttä. Kaptenen hade granskat draget som drogs efter båten och fallit i vattnet. Efter att av båtens skovlar ha fått hårda törnar hade han inte klarat av att ta sig upp och hamnade under den stora timmerflotten. 

Enligt loggböckerna från åren 1923–1924 ser ångbåten Elias Lönnrot på sin ålderdoms dagar snarast ut att ha koncentrerat sig på att transportera trävaror. Sommaren 1923 började trafikeringsperioden den 23.5 och slutade den 20.7. Vid den tiden hade fartyget en besättning på fem medlemmar. Sammanlagt 494 kubikmeter bränsleved för fartygets behov lastades under sommarens lopp i Sassi i Mänttä. Fartyget opererade runt Keurusselkä och transporterade bland annat timmerflottar, vedflottar, flot, pråmar, Rosenlews pontoner, en spelflotte samt ”herrar på nöjesresa” från Mänttä till Tuulisaari.  

För trävarutransporternas del förblev vattentrafiken i Finland betydelsefull ända till 1960-talet, även om inlandssjöfartens del i passagerartrafiken och de övriga varutransporterna börjat minska på 1920-talet. 

Ångbåten Elias Lönnrot skrotades slutligen på 1920-talet. Den hade varit en av de sista hjulångarna i Finland. Det berättas att G. A. Serlachius Ab:s medarbetare räddade hjulångaren Elias Lönnrots roder och lade det på vinden på bolagets centrallager. K. E. Lindblad som var hembygdsaktiv i Mänttä tog den med till utställningen på Traditionshuset. Nuförtiden är rodret en del av Serlachiusmuseernas samlingar. 

Från 1986 har det igen på Keurusselkä trafikerat en skovelhjulsbåt vid namn Elias Lönnrot, som den här gången går med dieselkraft. Modellen för båten har varit dess namne som tidigare seglade på Keurusselkä. 

Katri Tolonen
Amanuens

KÄLLOR:
Kivinen, Jussi 2016: Sisävesien mikrotonnisto. Pienet höyrylaivat Suomen ja erityisesti Kainuun sisävesiliikenteessä 1870-luvulta 1960-luvulle. Jyväskylän yliopisto.

Lehdet: Aamulehti 1890–1893, 3.4.1908, 23.7.1913; Hämäläinen 23.7.1874; Keskisuomalainen 30.12.1984; Suometar 10.6.1865; Tampereen Sanomat 1890.

Serlachius G. A. Oy, Metsäosasto – Laivapäiväkirjat; Suomen Elinkeinoelämän keskusarkisto. 

Tuomi-Nikula, Jorma & Koskinen, Erkki 1986: Elias Lönnrot. Suomen viimeinen siipirataslaiva. Keurusprint Oy, Keuruu.

Ångfartyget Elias Lönnrots roders diameter är ståtliga 1,55 meter. En av rodrets tappar har en knopp av metall. När rodret är rakt och båten går rakt framåt är tappen i kl 12.00 -position. Bild: Serlachiusmuseerna, föremålssamlingen.
Fartyget Keuru, en kyrkbåt och ångfartyget Elias Lönnrot vid Keuru kyrkstrand på 1890-talet. Aamulehti skrev 16.6.1892: ”Två fartyg trafikerar nu regelbundet Keuru kyrkstrand på söndagarna nämligen ”Keuru” och ”Elias Lönnrot”. När vi ännu får järnvägsstation då kommer man minsann att höra pipan vissla om söndagarna vid Keuru kyrka.” Fotograf: Vivi Richter. Bild: Etnologiska bildsamlingarna, Museiverket.
Elias Lönnrot uppenbarligen upplagd för vintern. På bilden syns skovelhjulet som fanns i fartygets mittersta del och som ångmaskinen fick att gå runt. Bild: Serlachiusmuseerna, bildsamlingen.