Eero Järnefelt, Svedjebrännarna, 1915
Eero Järnefelt vars namn hör till de mest centrala inom den finländska konstens guldålder förverkligade ett flertal konstverk med motivet svedjebränning. Det temat behandlar också verket Svedjebrännarna (1915) som hör till Gösta Serlachius konststiftelses samling.
Erik Nikolai (”Eero”) Järnefelt (1863–1937) föddes i Viborg i en släkt med adelsbakgrund där det framförallt på moderns sida fanns rikligt med konstnärliga begåvningar. I familjen som på grund av faderns arbete ofta flyttade utövade man på bred front kultur, från litteratur till musik och från bildkonst till teater. Det här hade säkert sin del i barnens val av yrken. Av konstnären Eeros bröder var Armas kompositör och kapellmästare, Arvid författare och Kasper kritiker. Till brödernas vänkrets hörde några av tidens centrala kulturpåverkare såsom J. H. och Eero Erkko, Juhani Aho samt Jean Sibelius som gifte sig med bröderna Järnefelts syster Aino.
Järnefeltarna tillbringade somrarna på olika håll i Finland. Fadern i familjen Alexander Järnefelt ville att barnen skulle bekanta sig med sitt hemlands olika områden och dialekter. Sommaren 1889 tillbringade familjen i Kolho i Keuru. Från den här sommaren härstammar en del av Eero Järnefelts mest kända målningar såsom Vid bykstranden och Sommarnattens måne. Järnefelts gjorde med sina vänner också en sommarutflykt till Seppälä gård i Mänttä, till finskhetsmannen E. I. Roini.
Från sommaren 1893 härstammar en av Järnefelts mest kända målningar, Trälar under penningen. Konstnären tillbringade sommaren 1893 i Väisälänmäki i Lapinlax, i Puurula strandgård. Han fotograferade de lokala och använde dessa som sina modeller när han målade. Konstnären hade emellertid redan tidigare varit intresserad av svedjemotivet, vilket man kan se till exempel i Svedjebrännarna (1891).
Svedjebrännarna som hör till Gösta Serlachius konststiftelses samling hänför sig till samma motiv. Verket som är gjort med pastellteknik på papper är från år 1915, det vill säga det representerar Järnefelts produktions senare fas. Ludvig Wennervirta konstaterar i sin Järnefelt-monografi hur svedjebränningen var ett av de motiv som ”intresserade Järnefelt under hela hans livstid”. Som ett exempel använder Wennervirta sig av just denna ”pastellbild i större format” som hör till Gösta Serlachius samling.
Svedjebränningen utgjorde en väsentlig del av den finländska lantbruksodlingen, och man har ansett att den också fungerat som ett exempel för vårt lands brytningsskede inom skogsbruket. Ville Lukkarinen har fäst uppmärksamheten vid hur man i slutet av 1800-talet ”kunde använda sig av skogen som en ekonomisk resurs, som en ekonomiskog, och just den traditionella svedjebränningen var vid sidan av tjärbränningen ett av de mest slösande användningssätten för denna nyttighet.” På det här sättet började svedjebränningen så småningom gå till historien. Detta insåg enligt författaren Kauppis-Heikki (Köpman-Heikki) Eero Järnefelt senast i Väisälänmäki: ”Konstnären insåg, medan han tillbringade sin sommar vid strandbacken och såg arbetarna arbeta i hettan, genast att detta hör till Finlands odlingshistoria och måste förevigas”. Motivet höll Järnefelt i sitt grepp ännu över 20 år senare.
Tomi Moisio
Forskare
Källor:
Kauppis-Heikki. Muistelma. Nuori Suomi 1913.
Lindqvist, Leena (red.). Taiteilijan tiellä Eero Järnefelt. Helsinki: Otava, 2002.
Lukkarinen, Ville. Moni-ilmeinen erämaa – vuosisadan vaihteen taiteilijat Suomen metsissä. Järvenpää, 1999
Wennervirta, L. Eero Järnefelt ja hänen aikansa 1863–1937. Helsinki: Otava, 1950.
