Gösta Serlachius linjetal 1934
MARS 2024
Bergsrådet Gösta Serlachius höll ett tal på sin konststiftelses första möte, som arrangerades i Mänttä vid månadsskiftet februari-mars 1934 och var flera dagar långt.
I mötet deltog Helsingfors Konsthalls intendent Bertel Hintze, bergsrådinnan Ruth Serlachius och dennas bror filosofie doktor Magnus Björkenheim, bildkonstnär Emil Wikström som representant för Finlands Konstakademi, konstnär Alwar Cawén som representant för konstnärssällskapet och skulptörförbundet samt professor Per Olof von Törne som representant för Åbo Akademi.
”Jag förbehåller mig rätten att vara av annan åsikt”, förklarade Serlachius då hans planer på att placera stiftelsen och museet i Mänttä hade mött på förvåning och kritik. Varför skulle han begrava sina konstverk i en ”obetydlig” landsbygdsort, en liten bruksort som under den föregående generationens tid ännu inte ens hade funnits?
Den här frågan besvarade Serlachius i sitt tal och påminde om att redan kommerserådet G. A. Serlachius var en stor konstvän som med sina ”ofta uppenbarligen obefintliga medel” stödde konsten och särskilt de unga konstnärslöftena Axel Gallén och Emil Wikström.
Gösta Serlachius var själv ända sedan sin ungdom intresserad av konst. Han visade för mötesdeltagarna sitt första konstinköp, ett porträtt av en ung kvinna målat på sämskskinn, som han som 14-åring hade köpt för tio mark. Allt sedan dess hade han fortsatt sina konstinköp, ibland med längre, ibland med kortare intervaller, trots att han ”ofta saknat medlen som behövdes för inköpen”.
Serlachius berättade om hur han, en pojke från det svenskspråkiga Österbotten ”av en slump” hamnade i de vackra finskspråkiga insjötrakterna i det inre Finland och blev hemmastadd. Mänttä och dess fabrik hade under årens lopp vuxit och man hade strävat till att göra orten till ”ett vackert och idealiskt landsortssamhälle”. Detta hade främjats genom planläggning och genom på förhand godkända byggnadsritningar, ”och i samband med detta har olika arkitekter tävlat sinsemellan om att försöka skapa ett möjligast vackert och ändamålsenligt resultat”, konstaterade Serlachius.
De monumentala byggnaderna Klubben, kyrkan, administrationsbyggnaden som är under uppförande, planteringarna samt konstmuseet som ännu befinner sig på planeringsstadiet kommer att göra Mänttä till en plats ”som de andra landsortssamhällena kommer att få avundas oss”, konstaterade Serlachius. Han fortsatte med att säga att man efter att under årtionden ha följt med födelsen av ett sådant här samhälle ”lär sig att på ett kanske ännu djupare sätt än många andra älska sin hembygd”.
Gösta Serlachius berättade om hur han en gång tidigare försökt sig på ett sådant projekt, men misslyckats. Här syftade han på konsthallen han planerat i Helsingfors, som strandat på grund av ekonomiska svårigheter och för vilken han fick offentlig kritik. ”Hånet jag blev tvungen att stå ut med kändes mycket bittert.” Det här fick honom att tänka att ”allt som är vackert inte behöver samlas i huvudstaden” och att han skulle grunda sin stiftelse och det för denna planerade museet i Mänttä. ”Även på landsbygden finns människor som är intresserade av konst eller hos vilka man kan väcka ett intresse för konst.”
Vis av det misslyckade projektet donerade han till stiftelsen han grundat även en anmärkningsvärd förmögenhet, med vars hjälp konstsamlingen upprätthålls. Dessutom hoppades han hinna låta uppföra museibyggnaden med egna medel under sin livstid.
Till sist tackade han alla dem som ställt upp i konststiftelsens styrelse för ”deras stora uppoffring” och uttalade önskemålet att ”vi med gemensamma krafter ska kunna stödja konsten och skönheten här i vårt karga hemland”.
Helena Hänninen
Forskare
