Konstsmeden Luotonens gåva
JANUARI 2024
Personliga gåvor berättar om givaren. I Serlachiusmuseernas föremålssamling har sparats konstsmeden Atle Luotonens gåva till Gösta Serlachius konstmuseum under konststiftelsens 50-årsjublieumsår 1983.
Vägen för Atle Luotonen som var född i Jämsänkoski till grannkommunen Mänttä gick i en lång krok. Pojken som fötts i en fattig familj år 1906, sökte sig som yngling i tjugoårsåldern lära i konstsmedjan Taito Oy i Helsingfors. Läromästare Nieminen, konstsmed, lärde ut smide även på Ateneum. Företaget leddes av Paavo Tynell som senare vann renommé särskilt som armaturdesignare. En av företagets grundare var för övrigt bergsrådet Gösta Serlachius. Från Taito Oy införskaffades också många slags lösöre till Mänttä, Serlachiusarnas kungarike. I framställningen av armaturerna till kyrkan som Serlachius -bolaget lät bygga fick elev Luotonen delta som mästarens hjälpreda.
Efter armén började smeden arbeta i G. A. Serlachius -bolagets maskinverkstad i Mänttä. Bergsrådet Gösta Serlachius blev intresserad av Luotonens smiden efter att ha sett en armatur designad och framställd av honom, ett beställningsarbete som var en födelsedagspresent åt en viss ingenjör. Serlachius var i färd med att låta bygga sitt blivande hem, den nya huvudbyggnaden till Joenniemi, för vars yttre skepnad ansvarade arkitekten Jarl Eklund och konstnären Hannes Autere. Luotonen fick också i uppgift att utföra detaljerna av smidesjärn som planerats av Autere, som huvuddörrens portklapp som föreställer en häxa. Förutom för Joenniemi gård beställde Serlachius av Luotonen smiden också för sin gård Koskenpää vid sjön Huhkojärvi och den på Lövö vid sydkusten. I båda fallen föredrog Serlachius den folkliga byggnads- och inredningsstilen, i vilken detaljerna smidda av smeden på ett naturligt sätt passade in.
Serlachius hade en synnerligen personlig smak, som svarade mot Luotonens stil. Bergsrådet beställde av smeden järnföremål som denne själv också designade och ritade. Gösta och Ruth Serlachius valde för förverkligande ut det alternativ som föll dem mest i smaken. Ibland utvärderades Luotonens planer också av Taito Oy:s Paavo Tynell, som kände Loutonen från sina läroår. Serlachius beställningar var unikexemplar, och smeden hade inte lov att göra likadana för någon annan. Bergsrådet betalade visserligen lite extra för ensamrätten. Till beställningarna av det mer ovanliga slaget hör bärhandtagen till Serlachius egen likkista. Kistan som snidats av konstnären Autere blev dock aldrig nergrävd, för Serlachius konstaterade att den var för fin för att vila i jordens sköte.
På tröskeln till Fortsättningskriget blev Luotonen kommenderad till Statens Flygmaskinsfabrik i Kuorevesi och Gösta Serlachius dog också år 1942. Arbetsuppgifterna i Mänttä och senare på flygmaskinsfabriken var ett avslutat kapitel och Luotonen återvände till huvudstadsregionen. Olika slags bruksföremål föddes i smedens egen smedja i Järvenpää, vars produkter kom i försäljning bla. på Stockmann. I varuhusets skyltfönster visades eldgafflar och -spadar tillverkade av Luotonen, korvpinnar och dekorationsbeslag för öppna spisar. ”Eldhunden” som var ämnad som vedställning var en succéprodukt som såldes även utomlands. Ibland fick den istället för hundskepnaden en mer exotisk elefantskepnad.
Atle Luotonen återvände på gamla dagar i oktober 1982 på ett besök till Joenniemi gård, Gösta Serlachius konstmuseum. Intendent Maritta Pitkänen intervjuade honom och smeden tog sig en titt på sina verk, medan han ännu hade synen i behåll. Följande år lyckönskade Luotonen konststiftelsen som fyllde 50 år genom en gåva han själv smitt, som föreställde en stor och en liten elefant som bär på ett fällt träd. På kopparplattan hade smeden som var en diktarsjäl skrivit:
Atle Luotonen fällde ett budskapsträd
ristade i barken dessa ord:
elefanterna bär budskapet till museet 1983.
På budskapsträdets stam stod: Grattis Konstmuseet 50 år.
Milla Sinivuori-Hakanen
Ansvarig forskare
Källor:
Pitkänen, Maritta: Muistio Taideseppä Atle Luotosen vierailu Joenniemessä 20.10.1982.
Tolmunen, Elsa: Tulikoiran takoja. Helsinki 1994.
