Noora Schroderus, Hårigt herbarium

Mars 2023

”Konst av blygd- och armhålebehåring – en upprörande utställning på Serlachiusmuseet”, rapporterade Iltalehti15.5.2016 om skulptör Noora Schroderus utställning. Schroderus hade två år tidigare blivit färdig från Bildkonstakademin och hennes separatutställning Feminin sensibilitet väckte stor uppmärksamhet i medierna. Verkserien Hårigt herbarium som visades för första gången var vad som väckte diskussion. 

Schroderus konst skakar av sig förhandsföreställningar och normer.  Nyfikenheten och uppfinningsrikedomen går genom hela hennes arbete vars teman är till exempel kön och makt, självironisk humor, eller nutidsmänniskans förhållande till den egna kroppen. 

Hårigt herbarium är en del av en verkserie till vars helhet det hör 22 växtindivider. Av dessa anskaffades till Serlachius nutidskonstsamling sex efter att utställningen slutat. Verkserien påminner på ett vilseledande sätt om ett herbarium med äkta torkade växter.  Man kommer också att tänka på tidigare skolelevgenerationers sommararbete med att söka och mellan blad sätta in olika slags växtarter. 

Växternas organiska former berör ens estetiska öga, men får vid närmare betraktande en att rysa – konstnären har nämligen som material för verken använt endast hår från människans kropp. Schroderus samlade hår och behåring från kroppens olika områden som barberare och vänner donerade till henne. Av dem tillverkade hon tråd, som hon tvinnade med sina fingrar och sydde verken med. 

Konstnären har berättat om hur besvärande eller rent av omöjligt det för en del kändes att samla ihop sina egna hår. Även Schroderus själv ryckte instinktivt till av avsky då hon öppnade kuvertet med den första hårförsändelsen. I rena hår finns det ingenting äckligt, avgjorde hon emellertid, och efter det har hennes förhållande till materialet i verken varit neutralt. 

Inför Hårigt herbarium slås man av tanken på varifrån idealet om den hårlösa kvinnokroppen egentligen har kommit. I konsthistoriens klassiska kvinnobilder är det lönlöst att söka efter frodig behåring. Normen som kommer utifrån dikterar på vilka delar av kroppen hår är önskvärt och på vilka det är bättre att avlägsna det. På det här sättet är kvinnors håriga ben eller armhålor än idag ett undantag i gatubilden, även om behåring som kvinnor lämnat kvar i naturtillståndet emellanåt stiger fram som ett fenomen. När blev det naturliga onaturligt? Och hur skulle det vara om vi förhöll oss annorlunda, verkar Schroderus konst att fråga oss.

Noora Schroderus använder fördomsfritt olika tekniker, något som också materialen i de verk som hör till Gösta Serlachius konststiftelses samling berättar om: bland verken finns olika länders sedlar som konstnären broderat på, fotoverk, gips, människo- och hundhår samt boxhandskar sydda av gobelängduk. Efter Hårigt herbarium fortsatte Schroderus brodera med hundhår. För verkserien Canis Lupus Familiaris var det mycket lättare att få material av bekanta än för den håriga floran: mänskors förhållande till sina keldjurs behåring är fritt från attityder.

Laura Kuurne

Samlings- och utställningschef

Texten har publicerats på finska och engelska i boken Kuusi katsetta kokoelmaan – Teoksia Gösta Serlachiuksen taidesäätiön nykytaidekokoelmasta.(Six Glipses into a Collection – Works from contemporary art collection of Gösta Serlachius Fine Arts Foundation)