Mänttä järnvägsjetong

NOVEMBER 2022

Mänttä–Wilppulajärnväg (MWR) var den första smalspåriga järnvägen i Finland som hade öppnats för allmän trafik. I museets samlingar finns två minnesmedaljer, järnvägsjetonger, som har framställts till ära för öppnandet av järnvägen.

Mänttä järnväg är, så som nämnts, nu klar att tas i bruk. Som rörligt fordon finns på banan ett lok, en kombinerad, för att uttrycka det så, II:a och III:e klassens passagerarvagn samt 40 varuvagnar. Varutransporten längs denna järnväg från Mänttä fabrik till Vilppula började som regelbunden igår; den egentliga passagerartrafiken kommer att kunna inledas först då senaten hunnit fastställa biljettaxan för den här banan. (Tampereen Sanomat 9.11.1897)

Järnvägen mellan Tammerfors och Vasa hade gett Vilppula en tågförbindelse år 1883. Fabrikör G. A. Serlachius hade haft ett avsevärt inflytande när det gällt att dra banan öster om Näsijärvi. Snart började man tala om att bygga en bana även i riktning mot Jyväskylä. Serlachius förslag att dra den via Vilppula, Mänttä och Jämsä fick inget stöd, så Serlachius började planera byggandet av en privat järnväg från Vilppula till Mänttä. Projektet erhöll år 1894 ett understöd på två miljoner mark beviljat av lantdagen för privata järnvägar.

Tampereen Sanomat förde fram nyheten att senaten gav tillstånd för byggandet av en smalspårig järnväg 22.1.1897. Mänttäbanans spårbredd var 600 mm. En smalspårig järnväg var vad gällde dess grundläggningskostnader och materiel cirka en tredjedel billigare än en bredspårig. På industriområden möjliggjorde en smal spårbredd skarpa kurvor på trånga lagerområden. Det första persontåget trafikerade på Mänttäbanan 16.10.1897 och det första varutåget 8.11.1897.

På Mänttäbanan transporterades både varor och passagerare. År 1900 meddelades att det dagligen gick tre turer mellan Mänttä och Filpula. Dessutom ”sätts på söndagarna vid behov extra kyrktåg in, om vilka det meddelas på förhand”. Stationerna var tre: Vilppula, Koskela och Mänttä.

För sträckan mellan Mänttä och Koskela hade i tidtabellen reserverats mera tid. Sträckan korsade ett industriområde, så farten var låg. På området fanns också Serlachius slottshem och fabrikens kontor. Tidtabellen möjliggjorde de uppehåll som emellanåt behövde göras. I artikeln ”Pikku juna” (Det lilla tåget) i tidningen Tehdas ja Me 1/1955 minns man: ”Och också om det gick så tokigt att man försenade sig, så kunde man springande hinna upp tåget före Koskela hållplats även om man inte var en person som tränat speciellt inom den grenen…”

Transportskyldigheterna och -ansvaret var på de smalspåriga järnvägar som öppnats för allmän trafik de samma som på de statligt ägda. De detaljerade bestämmelserna stod skrivna i koncessionen och i trafikreglerna. I trafikreglementet för Mänttä–Wilppula järnvägen som trycktes 1899 finns instruktioner bland annat för transport av passagerare och bagage. Instruktionsboken nämner emellertid inte järnvägsjetongerna. 

Järnvägsjetongen var en medalj framställd till ära för en färdigbyggd järnväg. Traditionellt berättigade den till fritt åkande på linjen. På de statliga järnvägarna erhöll endast få personer jetonger, tex de högsta tjänstemännen. Jetongen bars vanligen i klockkedjan eller i knapphålet. I boken ”Kapeat kiskot” (Smala spår) berättas att man av de privata smalspåriga järnvägarna endast känner till tre som haft jetonger: Hyvinge–Pyhäjärvibanan, Jockisbanan och Mänttäbanan. Guldåldern på Finlands järnvägar för jetongerna som var en rysk tradition inföll vid skiftet mellan 1800–1900-talet.

Mänttä–Wilppulajärnvägens jetong får sin mångdimensionalitet av de olika reliefbilderna och emaljerade detaljerna. Jetongerna som finns i museets samling har av stämplarna att döma framställts av R. Mellins guldsmedsaffär åren 1899 respektive 1901. Den renommerade guldsmedsaffären hade på sin tid grundats av guldsmedsmästare Roland Mellin (1803–1871) som flyttat från Nyköping till Helsingfors.

Mänttäs smalspåriga järnväg togs stegvis ur bruk, då järnvägen byggd av VR öppnat för trafik år 1929. På Mänttä industriområde användes den smalspåriga banan ända fram till år 1955.

Katri Tolonen
Amanuens

Sources: 

Kapeat kiskot. Suomen yleiselle liikenteelle avatut yksityiset kapearaiteiset rautatiet. Toim. Matti Bergström, Erkki Einola ja Olavi Kilpiö. Jokioisten Museorautatie, Rautatiemuseo ja Veturimuseo, 1993.
Kultaseppämestarit, Roland & Otto Roland Mellin. Toim. Lehto, Marja-Liisa & Vainio, Sinikka. Helsingin kaupunginmuseo, 1991.
Liikenneohjesääntö ja liikennetaksa Wilppulan – Mäntän rautatietä warten. Tampereen Kiwipaino Osakeyhtiö, 1899.
Tehdas ja Me [The Mill and us] 1/1955.
Tampereen Sanomat 16.3.1897, 17.10.1897 ja 9.11.1897.
Hedman, Tarja & Sivonen, Pauli. Museo jalkautuu kaupunkiin. Gösta Serlachiuksen taidesäätiö, 2004.

På framsidan av Mänttä järnvägsjeton finns Tavastlands och Vasa läns vapen. På baksidan finns monogrammet GAS och texten: “HJÄLP DIG SJÄLF, SÅ HJÄLPER GUD!
G. A. Serlachius rider på en pumpdressin. Vapriikkis fotoarkiv.
Landskap från Mänttä. På vänster sida ligger Mänttän Linna, byggd av G. A. Serlachius som hans hem, med sina lusthus. I förgrunden bogserar “Amerikaanari”, lok nr 4 Baldwin, på den smalspåriga järnvägen. Fotograf: Sigurd Holmberg (?). Gösta Serlachius konststiftelse, Serlachiusmuseers bildsamlingar.