Juho Rissanen, Gubben Istolainen, 1897

År 2006 förvärvades Juho Rissanens (1873–1950) akvarellmålning Gubben Istolainentill Gösta Serlachius konststiftelses samlingar. Verket färdigställdes 1897, varefter målningen har visats i Finland och utomlands på flera av konstnärens egna utställningar och på utställningar med finländsk konst.

Målningen avbildar en åldersstigen körkarl, en droskförare från Kuopio (fi. vossikkakuski från ryskans izvoztsik, ИЗВОЗЧИК). Olli Istolainen (1810–1903), som stod modell för målningen, bodde i Kemilänmäki vid foten av Puijo i samma hus där Rissanen föddes. 

Ett kännetecken på god konst anses vara att verket tål att tittas på flera gånger och att det är mångbottnat till sitt innehåll. Innehållet i ett konstverk förändras eller berikas även om man betraktar det ur olika synvinklar. När det gäller Gubben Istolainenhar jag funderat på vad konstkretsarna i Helsingfors tänkte om verket när det ställdes ut för första gången hösten 1897 på Finska konstnärernas Utställning. Vad såg publiken i målningen? Var den ett porträtt eller visade den en folktyp?

Sett ur den sköna konstens perspektiv torde Gubben Istolaineni all sin torftighet ha verkat udda för högre ståndspubliken. Riktig konst var den inte, eftersom målningen var direkt ful. Eller var det så att målningen var så ful att den närmade sig det vackra? Och ett porträtt kunde det ju inte vara fråga om, eftersom porträtt endast målades av folk från det högre stånden, aldrig av allmogen.

Kanske var målningen en folklivsskildring, men hurdan skildring? Verket skildrade en gammal man som såg ut som en finländare, en finländsk människotyp. Enligt det finsknationella tänkandet borde den nationella människotypen dock ha skildrats upphöjd och helst i romantisk-idealistisk anda. Rissanens tidiga folklivsskildringar var dock på sin tid exceptionellt asketiska och oförskönat realistiska.

Gubben Istolainenfärdigställdes i Kuopi. Den närmaste kretsen till den 24-årige Rissanen och den 87-årige modellen var de första som fick bekanta sig med verket. För dem var målningen sannolikt i första hand en bild av en för dem känd människa. Det förenklade formspråket störde dem antagligen inte, eftersom livsmiljön och sättet man levde på i stadens utkant i norra Savolax var lika kargt och anspråkslöst som uttrycket i målningen. Koketterande och prål ansågs dessutom vara såväl onödigt som ogudaktigt.

Den rakryggade körkarlen Istolainen, som förtjänat sitt levebröd på drosksitsen, har grånat hår och har tappat sina tänder. De snett sittande glasögonen som glidit ner på näsan berättar om hans läskunnighet. Den för 1800-talet typiska långskaftade pipan om att modellen för målningen har funnit frid. Han är sin egen herre, en värdig och självständig människa.

Marjo-Riitta Simpanen
Forskare, konsthistoriker