Med båt över dödens flod
Människans samband med naturen var en av hörnstenarna i Ellen Thesleffs konst. Detta kommer bäst fram i de målningar hon gjorde på sitt sommarställe i Ruovesi. Vattenelementet och båtresan med sina symboliska betydelser förenas på det allra mest häpnadsväckande sättet i den storskaliga målningen Skördefolk i båt II från år 1924. Verket köptes till Gösta Serlachius konststiftelses samling år 2016.
Utgångspunkten för konstmålaren och -grafikern Ellen Thesleffs (1869-1954) konst var jord, vatten, eld och luft. Ju längre hennes konstnärsstig bar desto mer immateriellt blev det hon såg och från en desto högre punkt blickade hon in i idéernas värld. Realismen i hennes ungdomsproduktion har karakteriserats som en jordnära stämningslyrik, men i början av 1900-talet förnyades målningarnas färgsättning och gjorde Thesleff till en av de intressantaste av modernismens föregångare i Finland.
Ellen Thesleff har i olika sammanhang kallats för symbolist, expressionist, till och med impressionist. I själva verket flyr hennes konst undan alla stildefinitioner. Under hela sin långa karriär undvek hon rentav medvetet teorier och programförklaringar. Hon blev en tidig, internationell modernist när hon rörde sig i de stora konstcentren i Europa. Speciellt Italien blev ett andligt hemland för Thesleff.
Somrarna tillbringade konstnären emellertid helst i sitt hemland, i sjölandskapen i Murole i Ruovesi där också målningen Skördefolk i båt II kom till. Målningen andas av sommarkvällens disiga stämning, men Thesleffs verk går sällan att förklara entydigt. Skördefolket är på väg att efter sin långa arbetsdag utmattade och tysta förflytta sig till en båt som väntar i det låga strandvattnet. Personernas individuella drag har suddats ut, likaså sjöstrandslandskapet som verkar att myllra av dolda bilder av andeväsen och vilda djur från folksagorna.
I förgrunden av bilden knuffas båten ut på vattnet av en skördeman, på vars axlar vilar en lie som en knappt skönjbar detalj. Han hör till det arbetande folket som återvänder från skörden, men kvällens dunkel och otydligheten i konturerna villar bort betraktaren; kanske det vi ser i själva verket är Liemannen, dödsrikets rorsman vars uppgift det är att föra de tigande gestalterna till andra sidan av dödens flod. Målningens dödssymbolik blir tydligare när man jämför den med träsnitten Båtfärd och Lieman från samma period. Dödens närhet är i målningen – till skillnad från i de grafiska verken – inte skrämmande utan gåtfull.
Bärgningen, slutet av skördeperioden, förbereder naturen för vinterns ankomst och för döden, så att växtligheten när våren kommer kan återhämta och förnya sig, och på det här sättet fortsätter livets kretslopp från år till år. Målningen kan ses som ett panteistiskt ställningstagande från Ellen Thesleffs sida till människans odödlighet, eviga existens som en del av naturen. Till sin vän Gordon Craig skrev hon år 1920: ”För mig är hela livet ett drama utan början och slut. Hur skulle det kunna finnas ett slut?” Konstnärens uppgift är att sträva till att nå naturens skönhet, smälta in som en del av naturens eviga kretslopp.
”Jag trycker mig in i sanden till samma djup som mitt hjärta har för att höra jordklotets hjärtslag, och i takt med de slagens rytm griper jag säker och fri färgerna”, skrev Ellen Thesleff efter att ha upptäckt färgernas under i början av 1900-talet. Under årens lopp utvecklades målningarna i allt luftigare riktning, den fasta formen löste upp sig. Till sist anar vi i den 80-åriga konstnärens sista målningar enbart färgernas fyrverkeri. Vid den här punkten sammanfattade hon sitt budskap: ”Sanningen är ett med skönheten. Den absoluta skönheten existerar: den är så högt uppe att sanningen aldrig någonsin når den.”
Tarja Talvitie
Samlingschef
