Santeri Tuori, Sky #26, 2015, viisiosainen pigmenttivedos.
Santeri Tuori, Sky #26, 2015, pigmenttryck i fem delar, Gösta Serlachius konststiftelse.

Santeri Tuori: Sky #26

APRIL 2022

Till de nyaste anskaffningarna i Gösta Serlachius konststiftelses nutidskonstsamling hör Santeri Tuoris fotografiverk Sky #26 (2015), som hör till serien Sky som låter molnmassor vältra fram inför betraktaren i ett femdelat panorama. 

Santeri Tuori (f. 1970) som 2003 utexaminerats från Konstindustriella högskolan och som nått internationellt renommé som en del av Helsinki School har genom hela sin karriär beskrivit naturen: träd, himmel och vattenfall. Ett annat återkommande tema i konstnärens produktion är tiden och dess gång – så har fotografin traditionellt uttryckligen ansetts som ett oföränderligt spår av den förlorade tiden. 

I verken som skapats under de två senaste decennierna och som visas i separatutställningen Posing Timekuraterad av Tarja Talvitie flätas dessa teman på olika sätt samman. I utställningens titelverkserie från år 2000 poserade människorna under en timme inför en kamera som utlöstes varannan sekund i en studio i Berlin. Verket Forest #45 (2021) som förenar fotografi och video fortsätter på serien med skogsmotiv som konstnären redan i 15 års tid har avbildat på Kökar på Åland, medan å andra sidan videoverket Waterfall #2 (2021) som täcker en hel vägg visar på tidens gång i form av den rinnande rörelsen i smältvattnet i en isländsk glaciär. Till museets samlingar inköptes från utställningen bland annat det monumentala verket Sky #26 som i en enda vy pressar samman moln som konstnären avbildat på olika håll under ett år.  

Tuoris arbetsmetod är systematisk som en naturforskares: han återvänder år efter år till samma platser för att avbilda samma träd, eller lagrar i en bild olika tagningar av näckrosor under deras vegetationsperiod. I verken i serien Sky kombinerar konstnären svartvit- och färgbilder av moln som han fotograferat vid olika tidpunkter och på olika platser. 

Arbetssättet har beröringspunkter med den romantiska konstens och den nyfödda meteorologiska vetenskapsgrenens gemensamma intresse för observationen av naturfenomen i början av 1800-talet. I konsten blev molnstudierna i händerna på landskapsmålarna ett självständigt motiv lite efter att britten Luke Howard publicerade sin tredelade klassificering av moln 1802. Av de finländska målarna upptecknade speciellt bröderna von Wright sina detaljerade väderleksobservationer både i sina dagböcker och i sina verk. 

Molnen hade redan länge erbjudit målarna ett medel för att skapa stämning i till exempel 

religiösa och historiska målningar. I efterdyningarna av den franska revolutionen riktade romantiska konstnärer som Caspar David Friedrich och Joseph Mallord William Turner sig i sin helighetslängtan i stället för mot de religiösa berättelserna mot naturen och dess fenomen. Ett stormande hav eller böljande molnmassor fick för dem representera naturkrafternas sublima makt över den lilla människan. På deras vis trollar Tuori med molnen i verket Sky #26 i det att han förvandlar dem till ett sublimt landskap, i vilket betraktaren kan tycka sig observera havsvågor, branta bergstoppar eller rörelserna i rymdens kosmiska stoft. 

Tuoris verk närmar sig också en annan slags upplevelse av sublim oändlighet, den som de abstrakta expressionisterna Jackson Pollock och Barnett Newman under mitten av 1900-talet strävade mot i sin konst. Den himmelsvy som sträcker sig ut ur och på nytt in i Tuoris ramar för tankarna till formerna i Newmans målningar som sträcker sig mot oändligheten, medan fotografierna av disiga molnformationer som komponerats i lager på varandra känns som om de vore släkt med Pollocks målningars i virvel vacklande ytor, med deras vävar av lagringar av stänk som trotsar avskiljandet mellan figur och bakgrund. Och liksom Pollocks verk på ett uttalat sätt är fysiska spår av målningsprocessen, förstår man även typiskt fotografiet som ett spår som ljuset lämnat av sitt objekt på film under ett specifikt ögonblick. Tuoris bilder av moln som ligger i lager på varandra framstår också som ett tidsmässigt montage, ögonblick som lösgjorts ut tidens ström och förtätats i en enda bild. 

Petra Lehtoruusu
Amanuens

Källor:
Pennonen, Anne-Maria: In search of scientific and artistical landscape: Düsseldorf landscape painting and reflections of the natural sciences as seen in the artworks of Finnish, Norwegian and German artists. Nationalgalleri, 2020.
Rosenblum, Robert: Modern Painting and the Northern Romantic Tradition Friedrich to Rothko. Thames and Hudson, 1975.
Santeri Tuori – Time is No Longer Round. Hatje Cantz, 2020.
Santeri Tuori: Posing Time. Serlachius-tv: https://www.youtube.com/watch?v=Hki5fi0fz-8