Affärsmän som konsertorganisatörer

Brevväxlingen från 1920-talet som berör arrangemangen kring sopranen Hanna Granfelts konserter är ett intressant fynd ur bergsrådet Gösta Serlachius brevsamling.

Gösta Serlachius är känd som en man som var aktiv på många områden. I kulturvärlden förknippas hans namn i första hand med bildkonsten, men emellanåt fanns också musiken med i bilden. Hans stöd till Hanna Granfelt, som han personligen kände, i hennes sångkarriär handlade förutom om hjälpsamhet också om affärsverksamhet, vars mål var att skapa en bild av Finland som ett land med en hög kulturell standard i det ur exportsynvinkel viktiga England. I Gösta Serlachius arkiv i Serlachiusmuseernas arkivsamling finns av den brevväxling med olika personer som hänför sig till Granfelts konserter i London nästan 80 sidor.

Den finländska sopranen Hanna Granfelt (1884–1952) som studerat sång i Paris var på 1920-talet på toppen av sin karriär. Sångerskan som var beundrad även av kompositören Richard Strauss uppträdde mycket utomlands och var engagerad vid Berlins Statsopera 1915–1923. På sommaren 1923 hade Granfelt hos Ruth och Gösta Serlachius träffat Serlachius engelske pappersförsäljningsagent William C. Corke, som i egenskap av konstvän hade föreslagit för henne att hon skulle hålla konsert i London. Under följande vinter tog Corke och Serlachiusarna ivrigt itu med arrangemangen, vars mål var att organisera två konserter i Wigmore Hall i april 1924. Industrimännens kontakter var i nyckelposition när det gällde marknadsföringen av konserterna. Corke och Gösta Serlachius värvade bekanta för att delta i konserterna och för att sälja inträdesbiljetter, vilket enligt de lokala var det enda sättet att få publiken att komma. De praktiska arrangemangen i London sköttes av programbyrån Ibbs & Tillett.

Om det var besvärligt att locka publik till konserterna var det också besvärligt att hålla kontakt med sångerskan. På våren 1924 arbetade Hanna Granfelt i Tyskland och Holland. Trots många brev och telegram hörde man ingenting om ett slutgiltigt godkännande av konsertprogrammet. Förändringar hade gjorts bland annat därför att det fanns för många tyskspråkiga sånger med. Man väntade febrigt också på orden till sångerna och översättningen av dem som skulle tryckas i programbladet. På grund av någon incident föregående sommar bekymrade sig Gösta Serlachius och William C. Corke också för sångerskans nyckfulla beteende.

Hanna Granfelt anlände till London den 25:e mars. Corke skötte tillsammans med sin hustru om arrangemangen av konstnärens logi och såg till att hon blev underhållen, och erbjöd henne en möjlighet att få repetera i deras eget hem. Corke hade också lovat hjälpa till med att ta reda på sopranens möjligheter att få uppträda i Indien, där man enligt sångerskans uppfattning kunde tjäna bra.

Granfelt uppträdde med en lokal ackompanjatör som har förblivit anonym i Wigmore Hall den 1:a och 16:e april 1924. Det färdiga programmet, eller ens någon skiss till det, har inte bevarats i brevväxlingen. I omskrivandet i den engelska tidningspressen nämns att hon hade sjungit en aria av Bellini, som hon enligt kritiken fick att låta ”som en allt för lång och svår övning”.  Samma kritiker – som i sin översikt hittade mycket att klaga på också i många andra sångerskors framträdanden – klagade också över Granfelts teknik och överdrivet känslosamma uttryck, men konstaterade att hon varit som allra bäst i den finska delen av programmet.

Brevväxlingen avslöjar att sopranen vid tiden för den första konserten varit förkyld. Den andra konserten var enligt Corke en framgång. Ekonomiskt gick konserterna emellertid med en förlust på 35 pund (i dagens pengar drygt 2000 euro), som Hanna Granfelt själv borde ha betalat. Det kom varken pengar eller något kontaktförsök från henne. Gösta Serlachius var genast redo att dra sångerskan inför rätta. William C. Corke var mer förstående och konstaterade att fröken Granfelt inte var en affärsman utan endast en kvinnlig artist som borde ha fått hjälp och goda råd redan 15 år tidigare. Enligt hans bedömning skulle sopranen på grund av sin ålder (40 år) och brist på tillräcklig självdisciplin inte längre komma att uppnå några stora prestationer. Granfelt konserterade fram till början av 1930-talet, varefter hon verkade som sånglärare.

Milla Sinivuori-Hakanen
Forskare