En finsk bastu till England

På det engelska gymnastikinstitutet Nonington Colleges område blev Englands första bastu av finsk typ färdig år 1939. Donationen av bastun var ett projekt organiserat av Gösta Serlachius vars syfte var att presentera den finländska kulturen och att främja handelsrelationerna. Ritningarna för bastun hör till Serlachiusmuseernas teckningssamling.

Nonington College of Physical Education var en engelsk läroinrättning som hade öppnats i juli 1938, och där man utbildade kvinnor till gymnastiklärare. Dess rötter fanns i de engelsk-skandinaviska gymnastiksommarskolorna som hade organiserats i England sedan 1923. Skolans grundare Gladys Wrights ideologi när det gällde gymnastikundervisningen baserade sig på den finländska banbrytaren inom gymnastikfostran Elli Björkstens metoder. Läroinrättningen verkade i St. Albans Court, i en herrgårdsmiljö i Tudorstil i Kent.

Idén till byggandet av bastun i St. Albans Court hade några herrar som blivit intresserade av Finland fått: G. W. Treadwell, ordförande i läroinrättningens styrelse, och Henry McGrady Bell, Finlands huvudkonsul i London. Planen hade initierats redan i början av år 1938 och man hoppades på att få bastun i gåva av Finland. Henry Bell och bergsrådet Gösta Serlachius var personliga vänner och Serlachius började med den iver som var karakteristisk för hans natur sysselsätta sig med införskaffandet av bastun.

Gösta Serlachius hade som mål att den bastu som skulle doneras till England i sina detaljer skulle vara så finländsk som möjligt. Konsul Bell hade någon slags basturitning färdig, men enligt Serlachius borde den förbättras så att den blev mera ”representativ och konstnärlig”. Uppgiften fick konstnären Hannes Autere som också hade ritat andra bastur åt Serlachius.

Synvinklar på lokala förhållanden och bruk fick man av Elli Björksten. Vid diskussionerna tvivlade man på att läroinrättningens träresurser skulle räcka till, därför började man fundera på att värma upp bastun med kol. Gösta Serlachius gav överingenjör Warner Silfversparre i uppgift att på en lördag – den traditionella bastudagen – i maj testa kolets användning i bergsrådets två olika bastur. Testningens slutresultat visade att uppvärmningen av den traditionella bastuugnen med kol var direkt livsfarlig. När planerna framskred gick man över till den ståndpunkten att man nog skulle få tillräckligt med trä från läroinrättningens parkområden för att värma upp bastun. Gösta Serlachius gav i uppdrag åt sin överingenjör att planera en bastuugn som skulle vara maximalt energieffektiv, och vars exteriör konstnären Autere skulle få rita så att den blev ”så finländsk som möjligt”. Avgörande när det gällde bastuugnen blev emellertid dess användningsegenskaper och Serlachius gick med på att ge efter när det gällde traditionsenligheten. På Silfversparres förslag beställde man från Kastor Oy en modern slags bastuugn som man kunde värma både med kol och trä. Till den hörde också en uppvärmningsspiral för att värma upp vattnet med. Det speciella var att man i den istället för bastustenar använde järnkulor.

Det var meningen att bygga bastun av rödfuru, och dess vattentak skulle göras av släta kakel, som skulle påminna om pärtor. För träarbetet ansvarade Kolho Ab, som fick byggnaden färdig i slutet av 1938. Efter det numrerade man delarna så att den skulle kunna byggas upp på nytt. I januari var allting färdigt för att sändas till England. Som bastuns byggare for från Kolho Seth Simelius. Finska Ångfartygs Aktiebolag hade erbjudit sig att transportera frakten gratis. För bastuns övriga kostnader svarade Gösta Serlachius och G. A. Serlachius Ab med i stort sett lika stora andelar. Bergsrådet Serlachius hade förstås förhandlat efter bästa förmåga med leverantörerna om prisrabatter, med motiveringen att den bastu som skulle byggas i England för dem var en så bra reklam.

I bastubyggnaden fanns förutom basturummet ett tvättutrymme och ett omklädningsrum, för vilka man hade ritat pallar och tvättställen för fyra personer. Förutom detta fanns en farstu via vilken bastuugnen värmdes. Till tvättrummet fördes kallt och varmt vatten, med vilket man blandade tvättvattnet i träkärl. På omklädningsrummets sida fanns en öppen spis av murat tegel. Gösta Serlachius, som hade en bestämd åsikt om den traditionella finska byggnadens estetik, hade donerat ett gammalt lås för bastuns yttre dörr. Dörrens gångjärn hade smitts av smeden Atle Luotonen, vars smiden finns också i många av Joenniemi herrgårds dörrar. Klädhängarna och träkärlen kom från Kolho och byggnaden fick på ett naturligt sätt också finländska gardiner. Bastuns exteriör och inredning gick i samma dekorativa stil som efterhärmade bondebyggandet, i vilken Hannes Autere på Gösta Serlachius beställning hade ritat för olika mål.

Bastuns invigningsfest firades i soligt väder den 27.5.1939. Doneraren av bastun Gösta Serlachius deltog – uppenbarligen av hälsoskäl – inte i tillfället. Ceremonin leddes av Finlands ambassadör, minister G. A. Gripenberg, som öppnade bastuns dörr med en nyckel dekorerad med ett blått, rött och vitt band. I flaggstängerna som stod framför bastun hissades Finlands och Förenade Konungariket Storbritanniens flaggor. På platsen fanns inbjudna gäster från de omgivande trakterna, elever från läroinrättningen klädda i blåa dräkter och en grupp unga finländska kvinnor som bodde i England, klädda i sina nationaldräkter.  Ländernas flaggor fladdrade på de olika platser som hörde till festligheterna. Till programmet hörde tal, en gymnastikföreställning, folksånger, finska folkdanser och på engelskt vis teservering.

När bastun planerades konstaterade Gösta Serlachius att om den byggs av ordentlig furu, torde byggnaden hålla i tiotals år. Och den står ännu, omgjord till gäststuga och förflyttad till ett annat ställe, men i samma by Nonington.

Milla Sinivuori-Hakanen
Forskare