Birger Kaipiainen – Violer, i Mänttäs församlingssal

I Mänttä färdigställdes år 1958 församlingshemmet ritat av arkitekt Heimo Kautonen, på den tomt som G.A. Serlachius Ab donerade till Mänttä församling. Huset utvidgades ännu i början av 1970-talet, då Gösta Serlachius konststiftelse beställde och där deponerade en relief med violmotiv av keramikkonstnären Birger Kaipiainen, som dekoration för den nya församlingssalen.

Kaipiainens Violer är fortfarande placerat på församlingssalens vägg. Det är en till sin storlek en meter bred och hög keramikrelief, vars stiliserade blommotiv som glänser i blårött slingrar sig ut ur sin bakgrund som är beklädd med djupblå pärlor och bitar av spegelglas.

Birger Kaipiainen (1915–1988) odlade violer här och där i sin produktion. De skjuter skott i den bekanta tapeten Lärkornas natt som producerades på Pihlgren och Ritola Ab och i Arabias Paradis-kärl, de blommar huvudsakligen i blåa nyanser i violplattor och –fat. På 1960-talet sprack de ut i blom i storskaliga kompositioner, som synligast i det nio meter höga verket Violhav i Tammerfors fullmäktigesal.

Av violarterna trivs de flesta på fuktiga och halvskuggiga ställen, i skydd av träd och buskar. Kaipiainens keramiska violer har rotat sig ännu djupare i dunklet, i sin upphovsmans dolda själslandskap.

Kaipiainen som under sin karriär åtnjöt konstnärlig frihet på Arabias fabrik var en egenartad aktör, som helt avvek från sin tids modernistiska förenkling i det att han älskade ornament och frodighet. När man i formgivningen strävade efter att ta bort all sentimentalitet och dekorativitet, gjorde Kaipiainen precis tvärtom. De till sitt formspråk tredimensionella faten och väggtallrikarna prålar med och flödar av frukter, fåglar, blommor och rankor.

På samma sätt som när det gäller reliefen i Mänttä församlingshus var största delen av Kaipiainens arbeten unikföremål, i industriell produktion kom endast få. Den gräns man ofta drar mellan formgivning och bildkonst går inte tydligt att dra i hans verk. Som bestående tema återkommer en fantasivärld där det centrala är skönheten.

All fantasi där det man föreställer sig upplevs som vackrare än verkligheten, bär inom sig också en längtan. I församlingshemmet har Kaipiainens violer under årens lopp levt med i de många olika vändpunkterna och festerna i livet. De associeras med vår och glädje, men uttrycker också ett vemod och en melankoli i mörka nyanser.

Den blommande reliefen som gjordes av en keramiker som ständigt strävade efter skönhet i sina arbeten speglar som verkanskaffning bokstavligen målet hos Gösta Serlachius konststiftelse, grundad 1933, vilket har varit att försköna Mänttä stad med konst.

Marja Niemi
Forskare