Folkdräkter och Serlachius | Serlachius+

Milla Sinivuori-Hakanen, ansvarig forskareNär man fördjupar sig i ett ämne börjar man lägga märke till detaljer och ledtrådar som anknyter till det på de mest skiftande håll. Vid sidan av mitt arbete tillverkar jag folkdräkter och undervisar i hur man gör dem. Därför har ämnet märkvärdigt nog börjat dyka upp också i mitt arbete med Serlachius samlingar.

Folkdräkterna är på uppgång. Dräkter som hittats längst inne i skåp och på loppmarknader repareras och sätts i stånd för nya generationer. De ivrigaste entusiasterna har flera dräkter, och hittar gärna på goda skäl att använda dem. De så kallade folkdräktsvädringarna kulminerar varje år den 5 augusti, folkdräktens födelsedag, vars historia är välbekant för de invigda.

Den 5 augusti 1885 besökte Rysslands tsar Alexander III och hans gemål Maria Fjodorovna Villmanstrand. Som en del av festligheterna överräckte Finlands kvinnor till kejsarinnan en roddbåt, rikt dekorerad med skickligt handarbete. Båten roddes fram till henne av åtta unga kvinnor klädda i folkdräkter från olika landskap, medan en fru i Jääskidräkt höll i rodret.

Berättelsen återkommer varje år, då den komprimeras kärnfullt för evenemangskommunikation. I mitt arbete ingår att söka information i samtida källor, och till dem vände jag mig också för att hitta mer om just detta ögonblick i historien. Kejsarparets besök beskrevs utförligt i flera tidningar vid tiden. I Uusi Suometar den 6 augusti 1885 beskrivs varje dräkt.

”Som rorgängare när båten roddes fram satt fru Emilie de Pont, född Linder, hustru till kommendören för Kuopio bataljon, klädd i Jääskidräkt (en svartblå klädeskjol med röd volang i kanten; ett förkläde broderat enligt östfinska mönster, med mellanspetsar; en broderad skjorta; ett svart liv; en vit klädesjacka; ett silverhalsspänne; slöja; bruna läderpjäxor kantade med röd saffian; röda strumpor).”

Vad i all världen är saffian? Och vänta nu, Emilie de Pont? Samma person som Gösta Serlachius nästan fem årtionden senare köpte en av sina mest kända målningar av: Gunnar Berndtsons Konstkännare i Louvren. Fram till dess hade Emilie de Pont för mig främst varit ett namn bland tusentals andra i Serlachius korrespondens. Jag visste att det i Finna, i Museiverkets bildsamling, fanns bilder av de dräkter som syntes under besöket i Villmanstrand. Kunde det också finnas en bild av henne där?

Jag hittade ett fotografi från 1882 av en vacker ung kvinna tillsammans med sin nyblivne make. Tre år senare, när hon höll rodret i båten, var hon 24 år gammal. Min föreställning om en ”fru” hade varit något helt annat.

Någon bild av Emilie de Pont i Jääskidräkt verkar inte finnas på nätet, men vi får en antydan om hennes utseende i en målning som gjordes tio år senare och som hör till Serlachius konstsamling: Pekka Halonens Jungfrurna på uddarna (1895). ”Jungfrun” i förgrunden är konstnärens hustru Maija Halonen, vars dräkt lätt känns igen som Jääskidräkten trots jackans puffärmar och timglasmidja. Något svart liv har hon inte, och strumpornas saffian – som internet vänligt upplyste mig om är getskinn – syns inte.

På ”jungfruns” huvud finns ett band dekorerat med tennnitar, ett säppäli, till skillnad från den vuxna fru de Pont, som bar slöja. Det kupiga silverspännet, som i de historiska förebilderna till folkdräkterna användes för att stänga öppningen vid halsringningen, har vandrat ned till midjan. Kanske var silverspännet redan i slutet av 1800-talet ett lika stort mysterium som det har varit för senare generationer. I dag kan vi studera hur spännet fungerar i videor på sociala medier.

Förståelsen för plaggen kan ha varit bristfällig därför att de som sammanställde och bar folkdräkter befann sig på kulturellt främmande mark – precis som vi i dag. Sammanställandet av folkdräkter med utgångspunkt i allmogens klädedräkt var ursprungligen en syssla för ståndspersoner, en del av den ideologiska och konstnärliga strömning som växte sig starkare från början av 1800-talet och där folkkulturen dokumenterades och idealiserades. Med dagens termer kunde man kanske tillspetsa saken och säga att folkdräkternas rötter ligger i kulturell appropriering och lajvande.

Årtionden senare inspirerade folktraditionen också Gösta Serlachius. Vi känner till hans samarbete med Hannes Autere, känd för sina skildringar av allmogen, inom byggnadskultur, inredning och konst. Serlachius beställde bland annat sniderier till möbler och ritningar till byggnader på sina gårdar av honom.

I museets arkiv stötte jag på en ryaskiss av Autere. Dess allmogemotiv visar en kvinna på verandan till ett bondhus, där hon vinkar åt män som åker förbi i kärra. Huset kan identifieras som huvudbyggnaden på Serlachius Huhkojärvi gård.

Personernas kläder är folkliga. Männen bär knäbyxor och korta jackor, röijy. Båda har högkulliga filthattar, liknande den som finns i Finlands folkdräktscentrums emblem. Under den ena mannens jacka skymtar en rödgulrandig väst – eller kanske föreställer ränderna ett praktfullt bandvävt bälte.

Kvinnans dräkt påminner starkt om Mellersta Finlands folkdräkt. Dess kännetecken är en blå- och rödrandig kjol, ett blått liv och en styv sidenklädd mössa. Dräkten presenterades 1921 som Jyväskylädräkten, Mellersta Finlands första folkdräkt, och blev mycket populär. Den var sannolikt bekant för Autere, som var född i Saarijärvi. Det är inte långsökt att tänka sig att dräkten medvetet valdes för textilens motiv – Huhkojärvi gård låg ju i Koskenpää i Mellersta Finland. Museets samlingar avslöjar inte hur noggranna anvisningar Serlachius gav Autere för textilen. En dokumenterad koppling mellan folkdräkterna och Serlachius kom däremot fram när en kollega, som en biprodukt av sin egen forskning, lade märke till en intressant artikel i en lokaltidning från 1934.

Texten avslöjar att Serlachius stödde tillverkningen av Kuorevesidräkten och utlovade ett bidrag på 50 mark till varje kvinna som skaffade en sådan. Samtidigt framgår det att han hade erbjudit ekonomiskt stöd för ett liknande ändamål också till kvinnor i trakterna kring Huhkojärvi – kanske visade ryan alltså verkligen Mellersta Finlands dräkt!

Saken dyker senare upp i Serlachius plan för sin 60-årsdag 1936: ”De Kuorevesiflickor som fick en folkdräkt av mig kunde bjudas in till Klubben för att servera.”

Vad fick en industrimagnat att intressera sig för folkdräkter? Vi vet att Serlachius uppskattade traditionella handarbetsfärdigheter, och därför ordnades till exempel vävkurser både på Huhkojärvi och i Mänttä. Skildringar av allmogen var ett motiv han tyckte om i konsten. Som fosterländsk man lyfte Serlachius gärna fram det han uppfattade som typiskt finskt – till exempel genom att låta bygga en finsk bastu i England. Och precis som nu var folkdräkterna på uppgång under 1920- och 1930-talen.

Efter all den information och allt det material som dykt upp av en slump ville jag ta reda på vad som kunde hittas i Serlachius samlingar om man faktiskt sökte efter folkdräkter. I arkivet gav sökningen en minnestext, där det hänvisas till användningen av folkdräkter vid festligheter i början av 1900-talet.

Bilddatabasen visade 13 fotografier av festtillfällen eller enskilda personer. Jag visste förstås att det skulle finnas fler bland de många festbilderna – jag hade ju redan sett dem där med mina ”folkdräktsglasögon” på. Med sökord som *kör* och *pensionär* hittade jag ett fyrtiotal ytterligare bilder av folkdräkter.

I konstsamlingens databas visar sökresultaten tre verk. Det ena är den ovan nämnda målningen av Halonen, det andra Hannes Auteres Kalaset (1919) – som i själva verket troligen föreställer folkdräkter – och det tredje Lennart Segerstråles Kvinna i folkdräkt sittande på bänk. Det är en skiss till väggmålningen Nylandssången, och inventarienumret avslöjar att det finns fler arbeten i samma helhet.

Sammanlagt hittar jag trettio skisser, där folkdräkt förekommer i 18 verk. Skisserna i akvarell och gouache är från 1935, då Segerstråle målade en tre gånger nio meter stor väggmålning för kulturhuset Svenska Gården i Borgå med dem som utgångspunkt.

Det finns flera studier av den sittande kvinnan klädd i Borgådräkt, och utifrån dem skulle dräkten kunna identifieras även utan kännedom om verkets motiv: en smalrandig blå och röd kjol, ett lodrätt randigt förkläde, en kjolsäck kantad med gult och ett blått liv. I figurgrupperna i de större skisserna finns också andra folkdräkter: kanske den brunaktiga Sibbodräkten och dräkten från Helsinge socken med sin vågrandiga kjol. En rödtonad dräkt med vitt förkläde kan möjligen peka på Borgå sockendräkt eller Askoladräkten.

Kvinnorna i skisserna verkar bära linnebindmössor – vita, sjalliknande huvudbonader av linne – snarare än sidenklädda styvmössor. Jag funderade på om Segerstråle tyckte att styvmössan var osmickrande, liksom vissa användare tycker i dag, eller om modellerna helt enkelt råkade ha linnebindmössor.

Kirsi Marja Sunds bok Seinälle maalattu laulu, som behandlar väggmålningen, avslöjar att kvinnan som poserade för konstnären hade fått en enkel vit sjal knuten i nacken. Vad månne hände med huvudbonaden som hörde till dräkten?

En folkdräktsinriktad genomgång av Serlachius samlingar lyfte fram intressanta objekt, men konkretiserade också ett grundläggande faktum i forskning: enbart kataloguppgifter avslöjar aldrig allt som finns. I databaserna gav en sökning på folkdräkter ungefär 24 procent av det som jag till slut hittade genom att bläddra bland papper och fotografier.

I vårt arkiv finns dessutom hundratals hyllmeter handlingar – miljontals enskilda pappersark – vars innehåll inte katalogiseras ett och ett, och som säkert inte alla kommer att digitaliseras och föras över till maskinläsbar form för artificiell intelligens att tugga i sig, åtminstone inte under min livstid. Att hitta information i arkiv och samlingar kräver oftast god bakgrundskunskap och långvarigt bläddrande i materialet.

Tanken att ett sökresultat i någon databas skulle ge exakt information, om vilket ämne som helst, om alla relevanta förvaringsenheter, fotografier eller konstverk är ytterst långt från verkligheten. Men desto större är då också glädjen i att hitta.