Serlachius museot

KOM MODIGT
FRAM

+358 (0)3 488 6800 | Gustaf, R. Erik. Serlachiuksen katu 2 | Gösta, Joenniementie 47 | Mänttä

Öppet vintertid 1.9.–31.5. ti-sö kl. 11–18.

Sulje

+358 (0)3 488 6800 | Gustaf, R. Erik. Serlachiuksen katu 2 | Gösta, Joenniementie 47 | Mänttä

Öppet
vintertid 1.9.–31.5. ti–sö kl. 11–18
sommartid 1.6–31.8. varje dag kl. 10–18
Stängt 6.12., 24–25.12., 31.12., 25.3. och 30.4.

KOM MODIGT
FRAM

Månadens pärla

Olga Gummerus-Ehrström, Självporträtt, 1901.

 

Konstverket i större format

  • Olga-Gummerus-omakuva-rajattu.jpg

januari 2019

Jag är Olli, en konstnärinna

Konstnärinnan Olga Gummerus (1876–1938) reste år 1900 till Paris som pulserade av världsutställningens sensationer. På grund av utställningen som fått stor uppmärksamhet och speciellt på grund av den hyllade Finska paviljongen kryllade det i staden av finländare. Finländarnas konstnärskollektiv önskade nykomlingen välkommen; visserligen hittar man inte ett ord om fröken Olga i samtidens dokument, för man kallade henne helt enkelt för Olli.

Olli var inte direkt en fågelunge när hon anlände till Paris: hon hade utexaminerats från Ateneum med flera stipendier i fickan och Paris hade hon redan en gång förut hunnit besöka. De första veckorna rullade snabbt förbi på världsutställningen, men så småningom stabiliserades vardagen vid konststudierna. Olli skrev in sig vid den av symbolisterna dyrkade Eugène Carrières ateljé och gick på kvällarna för att rita i Académie Colarossi. Olli var helt öppen och nyfiken på att lära sig nytt.

”Jag kan inte tänka mig någon bättre lärare”, skrev Olli till sin mor. Eugène Carrière var i sin kritik godmodig och uppbyggande, och i hans ateljé var det inte sådan trängsel som i de andra fria akademierna. Under ledning av Carrière började konturerna i Ollis målningar att mjukna och färgerna blev mörkare genom att de närmade sig lärarens dunkla och nästan monokromatiska målningssätt.

I Ateljén rådde en internationell stämning, bland de 15 studerandena fanns förutom två finländare amerikaner, armenier, italienare, fransmän och marockaner.  Carrière underströk betydelsen av att granska naturen, förde studerandena till naturhistoriska museet för att se på djurens benrangel och betonade att det alltid i en målning måste finnas någon djupare betydelse – enbart avbilda naturen räcker inte.

Efter att ha studerat några månader i Paris satte sig Olli ner framför spegeln och granskade sitt ansikte. Olli var en vacker kvinna, hon hade ett flertal beundrare och studiekamraterna tävlade om att måla porträtt av henne. Det svarta håret inramade ansiktet och i de mörka ögonen fanns en drömmande gåtfullhet.

Olli var emellertid inte intresserad av sin egen skönhet. Hon såg djupare och såg i sig själv en självmedveten, säker, nästan manlig kvinna. På pappret började avteckna sig ett porträtt, som inte ber om ursäkt och inte heller undviker betraktaren. 

Olgas självporträtt i Paris från år 1901 är häpnadsväckande. Mitt i spåret av den virvlande pennan ser en kvinna, mellan vars ögon det formar sig en bister rynka, intensivt på oss. ”Här är jag” tycks målningen säga, ” jag är Olli, konstnärinna”. Rollen som modell vilken på konsthistoriens blad är reserverad för kvinnor passar inte in på den här målningen, Olga är inte förförisk eller blygsam, hon är inte skamsen för sitt varande och inte heller går hon med på att bli enbart ett mål för blicken. Olga svarar på varje blick som betraktaren ger med sin raka blick.

Visade Olga någonsin målningen för sin lärare Eugène Carrière? I de få utställningar som Olga deltog i, var inte detta verk framsatt. Blev självporträttet så ärligt att Olga beslöt att hålla det för sig själv?

Olga Gummerus har inte blivit omskriven på konsthistoriens blad, för hennes produktion har nästan inte alls varit utställd: inte under hennes livstid och inte efter den. När man ser på självporträttet i Paris tänker man att det att hon inte deltog i utställningar inte hade något att göra med någon känsla av osäkerhet som konstnär. Desto mera kommer man att tänka när man granskar hennes liv att Olga inte hade något behov av att betona sig själv eller sitt kunnande. Olga fortsatte sitt konstnärskap som arbetskamrat till sin man Eric O.W. Ehrström, och tillsammans skapade de en mångfacetterad konstindustriell karriär.

Pälvi Myllylä
Direktör för Visavuori Museum